Vitlöksmarinerad Fogerty

Mitt förhållande till John Fogerty har aldrig varit särskilt gott. Visserligen gillar jag Creedence, till en viss gräns, och Rockin´ All Over The World är en favorit. Men sen är det stopp. Det är för utslätat och trist.

Ungefär som jag inbillar mig en sen höstmatch i engelska fjärdedivisions fotbollsliga. En lerdränkt fotbollsplan i ett skitigt industriområde med bara höga fabriksskorstenar som närmaste grannar. 13 betalande åskådare. Långbollar mot avdankade forwards. Tragik.
Droppen var när Fogerty dessutom inledde någon slags självmordspakt med svenska Refreshments.

Men en solig söndag i maj för något år sedan ändrades det där. Vi inledde då sommarens grillsäsong på uteplatsen, med vitlöksmarinerade fläskkotletter, grillade tomater, paprika och champinjoner. När vi efter middagen satt och jäste i solskenet, med några pilsner som sällskap, var det någon som slängde på Blue Moon Swamp, Fogertys platta från 1997. En skiva jag lyckats undvika i nästan tio år.

Jag vet inte om det var vitlöksmarinaden eller snapsen. Men den satte sig i skallen som fingrar på ett flugpapper. Blueboy, A Hundred and Ten in the Shade och Walking in a Hurricane. Låtarna var som glödbädden i grillen, som riktig southern rock. Skivan rullade sedan nästan hela sommaren, som var ovanligt het, så det passade.

Därför blev jag glad när Fogerty förra året, 2009, släppte Blue Ridge Rangers Rides Again. Men ack vad jag bedrog mig. Tillbaks till countryträsket.