Ny platta med Buford Pope

Buford Pope, gotlänningen, som bor i Helsingborg och Spanien, släppte för någon vecka sedan sin tredje platta - Too Young to Be Old. Det här är musik jag gillar. Mycket för att han har en avslappnat attityd och gör sköna egna låtar. Senaste plattan är dock countryinspirerad, så här skrev jag på Jnytts recensionssida, 12 februari 2010:

Buford Pope fortsätter göra bra pop och country. Nya plattan Too Young to Be Old innehåller tidigare inspelat, ej utgivet material, men blir inte sämre för det. Buford Pope blir här allt tydligare i sin koppling till countrymusiken.

Mikael Liljeborg från Helsingborg och Gotland, eller Buford Pope som han kallar sig, har en skön stil. Låtarna är välskrivna, snyggt arrangerade och producerade. Han gav förra året ut skivan Blood Relatives. Där var kopplingarna till den amerikanska singer/songwritertraditionen tydliga. Nya plattan är dock i det närmaste helt och hållet country, här finns banjo, steelgitarr, dobro och fiol, på gott och ont.
Buford Pope har dock en egen stil, som gör plattan intressant för fler än bara countryfantaster. Ibland blir det faktiskt lite Dixie Chicks över det hela.

Enda invändningen jag har är att han har en tendens att lite för ofta gå upp i falsett. Men sammantaget är detta ännu en lysande skiva, som det dock inte går att ta till sig med en enda gång. Det krävs ett antal genomlyssningar för att hitta alla fraseringar och finesser. Men när man väl gör det sitter skivan stenhårt. Framför allt gillar jag titelspåret Too Young to be Old, en duett med Emelie Pettersson, och gospelinspirerade Heavenly Mama.



Jag har även skrivit om Buford Popes andra album, som kom ut förra året. Då blev omdömet så här:

Låt mig konstatera det här direkt. Buford Pope är lysande bra. I floden av smaklöst strömlinjeformad hitlistemusik och TV-idoler är hans nya platta Blood Relatives oerhört befriande. Det görs bra rockmusik i Sverige. Och det bästa hittar man utanför de allmänt gällande kanalerna, på de små oberoende skivbolagen.

Buford Pope, eller Mikael Liljeborg som han heter, vill med releasen av Blood Relatives slå sig in på den svenska rockscenen med musik inspirerad av storheter som Steve Earle, John Hiatt och inte minst den sorgligt underskattade storstadspoeten Willie Nile. En jämförelse med melodisnickaren Steve Forbert kan också vara på sin plats. Buford Pope står sig faktiskt mycket väl i den konkurrensen. Sparsamma akustiska gitarrer och munspel med både country och blues som inspirationskällor inramar de fängslande texterna. Enkla låtar om livet och alla små bekymmer.
Buford Pope träffar helt rätt. Men så har också Mikael Liljeborg, liksom tidigare nämnda artister, Bob Dylan som en av sina stora förebilder.
Jag har en känsla av att det tagit lång tid att få fram den här skivan. Låtarna känns mycket väl genomtänkta, texterna sitter precis där de ska och varenda ton är genomarbetad utan att det blir överambitiöst. Resultatet är utan tvekan något av det bästa jag hört den här sommaren och hösten.
Det här är andra plattan med Buford Pope. Den första gavs ut 2002 av ett mindre danskt bolag. Men trassel med skivkontrakt och diverse annat gjorde dock att det dröjde sex år innan uppföljaren kom ut. Det får inte dröja så länge innan nästa platta.

OBS! Bilden är hämtad från Buford Popes hemsida.