Vogesernas skimrande berg - Spanien Del 2

Vägen från Tyskland till Alsac i Frankrike gick via en mycket smal järnvägsbro. En gammal konstruktion i stål och nitar bristfälligt målad i grönt. Säkert byggd före både Maginotlinjen och Första världskriget.

På andra sidan Rhen ett helt annat landskap. Små franska städer med smala gator, där åldriga och sneda hus avlöser varandra. Smakar på namn som, Suffreville, Haguenau och Lunéville, som de vore sötsaker.

Grönt lummiga vägar, med ivriga cyklister som nästan enda sällskap, äppelträd, vinbärsbuskar och hallon i vägkanten. Kör sakta förbi, tappar snart bort vägen på kartan. Det gör ingenting. I de böljande Vogeserna går det inte att ha bråttom.

Regnet kommer med skymningen. I en liten bergsby där tiden stannat för länge sedan, tar vi in på ett vandrarhem med bara två rum. St Georges med bondgårdar murade i sten och en liten kyrka som klamrar sig fast på bergssidan. Trånga gränder och branta backar.
Ägaren får ropa på en granne, som kan lite engelska. Min skolfranska går inte att göra sig förstådd på i Alsac och troligen inte heller i resten av Frankrike.
Sitter sen på rummet med öppet fönster och låter den klara och regnmättade bergsluften komma in. Fårhjorden utanför bräker när solens eldklot försvinner ner bakom Vogesernas skimrande gröna och fuktdrypande berg.
Blues i radion, Muddy Mississippi Waters Live, en inspelning från 1979. Natt-dj:n kör hela konserten. En lagom avslutning på dagen. Chicagos bluesmästare briljerar och jag orkar inte ens ta av mig strumporna.
Men i morgon siktar vi långt. Ska vara i Pyreneerna före kvällen. Det ska gå. Motorvägen är trefilig, minst, från Lyon till spanska gränsen.

Muddy Waters dog i april 1983, troligen 70 år gammal. Han är en av de största bluesartisterna genom tiderna och betydde mycket för bluesens utveckling. Han har influerat mängder med musiker, inte minst Rolling Stones.


Muddy Mississippi Waters Live spelades in 1979 och innehåller en rad bluesklassiker, bland annat Mannish Boy och Nine Below Zero. I Muddys band spelade då bland annat blueslegenden Johnny Winter, som också producerat. Skivan fick en Grammy 1979.

Den andra av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag råkade höra.