Ian Hunter var gud

När Mott the Hoople splittrades inträdde någon slags apati. Vad skulle vi nu se fram emot. Vi som hela tiden väntade på något nytt från världens bästa glamrockgrupp. När skivan Mott kom höll man hårt i den och ville inte släppa den ifrån sig. När The Hoople dök upp i skivaffärerna fattade vi knappt att det var sant. För att inte tala om liveplattan från 1974.

Ian Hunter var gud på den tiden och hans cockneyengelska var det enda man ville lära sig och texterna de kunde vi utantill.
Därför var känslan enorm när Ian Hunter släppte sin första soloskiva 1975. Äntligen något nytt från den ende och störste av dem alla.

Den lyssnade vi sönder och analyserade ingående och lärde oss texterna och varenda frasering. Jo, den var bra, kom vi överens om. Men nej, det var inte Mott the Hoople. Inget kunde vara som Mott the Hoople.

Så här i efterhand kan jag konstatera att Ian Hunters solodebut innehöll ett par nummer utöver det vanliga. Balladen It Ain´t Easy When You Fall, I Get So Excited och tungt rockiga Once Bitten Twice Shy, är låtar som fortfarande sitter kvar. Jag kan, till min egen förvåning, fortfarande texterna utantill. Så nog var Mott the Hoople – och Ian Hunter – störst, på den tiden.