Klockan är tre på natten och vi är på väg mot Spanien. För några timmar sedan lämnade vi färjan i Travemünde. Framför oss 300 mil av autobahn, franska och spanska betalvägar med uppskruvad trafik och nylagd kolsvart asfalt.
Bilen är en flugskit i kosmos. En isolerad bubbla, där bara strålkastare och en och annan upplyst vägskylt kan tränga igenom. I högtalarna svensk kvalitetspop från Klippan och Svenska Popfabriken. Sjunger med i Bo Åkerströms texter om Volleyboll Molly, Bröderna Holm, katten Nisse, han som blev akterseglad i Brownsville och ajatollan på Snövägen 27.
Texterna kan jag nästan utantill. Det och Red Bulls energidryck håller mig vaken. Måste. För här går det inte ens att blinka, det går för fort.
Jag fick Torssons första platta – Att kunna men inte vilja – direkt från skivpressarna. Innan den kom ut i butikerna. Då hade den föregåtts av rykten. Det studio Bombadill gjorde i Klippan var något så totalt annorlunda.
Musikkritikerna visste inte åt vilket håll de skulle vända kappan. Ett skånskt svar på Ebba Grön? Ett skämt? Vad fan vill de egentligen?
Jag skiter i varför. Just i detta ögonblick är Torsson, Kommissarie Roy, Kriminella Gitarrer och Asalånga stockar det bästa som svensk pop lyckats frambringa. En flugskit i kosmos, den enda samlingsplattan värd namnet.
Klockan fem börjar det ljusna. Ösregn och trafiken ökar utanför Frankfurt. Vi stannar på en rastplats för att äta frukost. Här blev två polska lastbilschafförer rånmördade för några år sedan, talar en minnesskylt om. Jag pissar i regnet bakom en poppel, sover i baksätet.
Den första av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, här ligger tyngdpunkten på musik jag hörde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar