Ian Andersons magiska flöjt

Det fanns i mitten av 70-talet en mängd märkliga LP-skivor att ta ställning till för en nyfiken 15-åring. Elton Johns Goodbye Yellow Brickroad lockade med sitt tecknade omslag och snärtiga poplåtar, Queens A Night at the Opera fick både öron och ögon att spärras upp och George Harrisons lite udda skapelser fick mig att förundras.

Märkligast av dem alla var nog ändå Jethro Tull. Den första platta jag hörde med bandet var Aqualung, hemma hos en klasskompis vars äldre syskon hade koll på det där med rockmusik och levererade hem den ena nyheten efter den andra.
Det var inte helt lätt att acceptera Jethro Tull, inte för mig som var uppfödd på Mott the Hoople, Slade och Sweet. Jag menar, va fan, spela flöjt och lira rock, det funkar ju liksom inte...

Men det tog inte särskilt många genomlyssningar för att fatta att det här var bra. Riktigt jävla bra. Aqualung fick jag inspelad på kassett och den rullade bokstavligen talat dag och natt. Något senare kom jag över Warchild på en reautförsäljning på Tempo. Aqualung fick tag i på vinyl först på 80-talet. Nu 30 år senare tar jag gärna fram de gamla LP-skivorna igen.


För varje platta med Jethro Tull är en sprakande ljudföreställning som inte åldras eller blir tråkigt. Inte dekorativt, pråligt eller tillrättalagt. Utan vilt, fantasieggande och hett. Svettiga hymner, saltstänkt brutal rock och melankoliskt.
Warchild från 1974 var en dekadent flammande fenixfågel som reste sig ur askan efter den monstruösa floppen med A Passion Play. Bungle in the Jungle, Skating Away on the Thin Ice of the New Day och Solitude Soliatire trängde sig på med kantstötta bakelitkäftar och smekande hammarslag.
Naturligtvis inte detsamma som mästerverket Aqualung från 1971, där titelspåret, Cross Eyed Mary, Locomotive Breath och Mother Goose – med Ian Andersons magiska tvärflöjt – fick tiden att gå baklänges och de iskalla vindarna från de skotska hedarna tvingades stanna upp och förvånat stirra in i flöjtistens galna ögon.
Jethro Tull är ett av få band som lyckats åldras med värdighet. Från 60-talets bluesrock, proggrocken på 70-talet och steget in i den digitaliserade musikvärlden och syntharna på 80- och 90-talet, gled bandet allt mer över till den akustiska musiken. På A Little Light Music – liveplattan från 1995 – är tekniken fulländad. Ian Anderson och Martin Barre briljerar i det ena numret efter det andra.

Jethro Tull har sålt mer än 60 miljoner skivor över hela världen och har gjort mer än 2500 konserter i minst 40 länder. Till våren kommer bandet till Göteborg – igen – Jag ska vara där.
Bilderna är hämtade från Jethro Tulls sajt/pressbilder.