Det var hos syrran med skivspelaren jag hörde One of These Nights första gången.Det var den första Eagles-låt jag hörde och är en av de starkaste musikupplevelser jag varit med om, ökensand, ödsliga vidder, otroligt sorgligt och allt det där. Den där låten grep tag i mig och håller fortfarande ett hårt grepp.
Fortfarande får bara känslan av att hålla i skivkonvolutet det att gå rysningar längs ryggraden.
1996 fick jag för första gången tillfälle att se Eagles live, på Sjöhistoriska i Stockholm. Visst hade bandet några år på nacken och Joe Walsh såg mer än lovligt sliten ut. Men det är fortfarande en kanonkonsert i mitt personliga arkiv.
Givetvis boxade vi oss (jag, Uffe och barfota-Anders - basisten i Blow Jobs in the Sky) allra längst fram och hängde på kravallstaketet och bara njöt.
Men jag höll på att missa One of These Nights. Mitt under konserten tvingades jag knuffa och böka mig iväg till en sån där blå bajamaja som stod och vinglade i gräset strax utanför konsertområdet.
Och naturligtvis. När jag står där instängd i den urinstinkande utetoan med nedsketna väggar och försöker sikta på rätt ställe...Då. Då kommer introt till One of These Nights...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar