Geordie och Brian Johnson

Om man kände sig ensam kunde man förr i tiden alltid gå ner till skivaffären och träffa nya vänner. Det var så jag mötte Geordie, ett brittiskt glamrockband med en sångare som en ylande hund, som man trodde var guds röst.
Geordie landade hos Ole på Skivor & Band precis i den tid när rocken var ett sätt att tänka, en livsstil och den som inte fattade kunde dra åt helvete.

Sångaren med sandpappersrösten var Brian Johnson. 1980 ersatte han Bon Scott i AC/DC.
Geordie hann med att göra fyra plattor innan Johnson försvann till den australiska supergruppen. En av de skivorna finns i min samling, Don´t Be Fooled By the Name från 1974.

En skiva som tydligen är väldigt svår att få tag på nu för tiden. En förstautgåva i bra skick (EMA 764 på EMI) kostar nästan en tusenlapp begagnad. Här finns gruppens udda tolkning av House of the Rising Sun, Goin Down och flera andra sköna låtar.

Geordie är också en brittisk dialekt, som talas i trakterna av Newcastle. Jämfört med standardengelska har dialekten bevarat en hel del fornengelska. Det gör den nästan obegriplig för den som inte är insatt. Geordie gjorde även en del låtar på denna dialekt, bland annat Geordie Lost His Liggie, från en av de tidigare plattorna.

Geordies tid i rockhistorien är kort. Brian Johnson lämnade gruppen 1976 för ett soloprojekt. Gruppen försökte sig på en fortsättning och gav ut No Good Woman 1978 med tidigare inspelat material. Med Rob Turnbull som sångare gavs skivan No Sweat ut 1983. Ingen av dem kom upp i gruppens tidigare klass. Ytterligare ett försök att återuppliva gruppen gjordes 1986, under namnet Powerhouse gavs en skiva ut. Inte heller det blev någon framgång och Geordie lades definitivt ner.