NAZARETH – NAZARETH – 1971
Nazareths debutplatta är en lysande rockplatta, men missförstådd och underskattad. Jag påstår att det är en av de bättre hårdrockskivor som gavs ut under det tidiga 70-talet. Men det var inte så att albumet gjorde Nazareth världskända över en natt.
Nej, det var först efter bandets tredje och fjärde skiva Razamanaz och Loud´n´Proud som debutskivan började säljas i Sverige och runt om i världen. Nazareths första album blev ingen kickstart som Led Zeppelins etta blev för Plant och Page eller In Rock blev för Deep Purples Mark II-upplaga.
Men det hindrar inte att skivan ska rankas som en av de fräckaste debutskivor som gjordes under hårdrockens späda barndom. Inledningen med magiska Witchdoctor Woman är svaret på varför.
Det mest intressanta med skivan är dock att Nazareths sound i början var så långt från det som sedan skulle bli deras varumärke.
Musiken på skivan har sin grund i blues, men melodierna ligger här närmare pop än hård rock, dock väl dolt bakom ruffiga gitarriff och ett hårt anslag.
Skivan avslöjar också att bandet inte var helt okunnigt på området folkmusik, vilket de sen utvecklade på sitt andra album Exercises, men sen aldrig mer tog upp igen.
Manny Charltons och Dan McCaffertys popkänsla gömde de sen också och visade egentligen inte förrän på 80-talet med album som Malice In Wonderland och The Fool Circle. De skivorna är dock kanske inte helt nödvändiga för alla.
Nödvändig är dock debutskivan, som jag tycker är briljant och mer spännande än Nazareths officiella 70-talsgiganter som Razamanaz, Loud´n´ Proud och Rampant.
Låtarna är smarta, riffen lysande till och med när de verkar ha snott från Black Sabbath (Witchdoctor Woman) och McCaffertys sång fantastisk. Inte underligt att AC/DC ville ha honom som ersättare för Bon Scott.
Sju minuter långa Morning Dew är en annan favorit, den är psykedelisk. Dear John är klassisk boogie, men ohyggligt charmig. I Had A Dream och Country Girl, är folkrock, till och med countryrock. Nazareth visste nog vad de gjorde när de steg ner från Dunfermline i de skotska högländerna.
Nr: 340/2222
Nazareths debutplatta är en lysande rockplatta, men missförstådd och underskattad. Jag påstår att det är en av de bättre hårdrockskivor som gavs ut under det tidiga 70-talet. Men det var inte så att albumet gjorde Nazareth världskända över en natt.
Men det hindrar inte att skivan ska rankas som en av de fräckaste debutskivor som gjordes under hårdrockens späda barndom. Inledningen med magiska Witchdoctor Woman är svaret på varför.
Musiken på skivan har sin grund i blues, men melodierna ligger här närmare pop än hård rock, dock väl dolt bakom ruffiga gitarriff och ett hårt anslag.
Skivan avslöjar också att bandet inte var helt okunnigt på området folkmusik, vilket de sen utvecklade på sitt andra album Exercises, men sen aldrig mer tog upp igen.
Manny Charltons och Dan McCaffertys popkänsla gömde de sen också och visade egentligen inte förrän på 80-talet med album som Malice In Wonderland och The Fool Circle. De skivorna är dock kanske inte helt nödvändiga för alla.
Låtarna är smarta, riffen lysande till och med när de verkar ha snott från Black Sabbath (Witchdoctor Woman) och McCaffertys sång fantastisk. Inte underligt att AC/DC ville ha honom som ersättare för Bon Scott.
Sju minuter långa Morning Dew är en annan favorit, den är psykedelisk. Dear John är klassisk boogie, men ohyggligt charmig. I Had A Dream och Country Girl, är folkrock, till och med countryrock. Nazareth visste nog vad de gjorde när de steg ner från Dunfermline i de skotska högländerna.
Nr: 340/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar