Belöning väntar längre fram

Woodstock 45 år

Mitt i natten, 03.00 gick CSNY upp på Woodstockscenen. Neil Young var med, men inte på de inledande akustiska låtarna. Därför blir det den här skivan, där dessutom årtalet passar så bra...flera av låtarna från skivan spelade de dessutom på konserten.

CROSBY STILLS & NASH – CROSBY STILLS & NASH – 1969

Crosby Stills & Nash, den där krångliga, besvärliga och jobbiga LP:n från 1969, är en svårfångad rackare. För den är jobbig. Den där stämsången gossarna kör med tar på krafterna. Och låtarna är besvärliga. Det här är ingen hitlistepop.

Men vad man kan bedra sig. Den här skivan bra! Jag kom på mig själv med att spela den igen - och igen - och igen. Och det märkliga var att den blev bättre och bättre för varje gång.

Det här är inte en sån där vanlig enkel popskiva, som kanske är trevlig för stunden, men när man lyft av den från skivtallriken är fullständigt borta. Det här är något annat.

Visst kan den till en början kännas knölig, men belöningen väntar längre fram. Då hajar man att det finns godsaker att hämta. Inledningen med Suit Judy Blue Eyes till exempel, den är läcker.

För att inte tala om stämsångsballaden Guinevere, som jag hatade förr, pretentiöst uppblåst skräp...Men den växer. Och Long Time Gone, en riktigt skön poplåt.

Och så gillar jag Graham Nashs låt Marrakesh Express, mest för att det låter väldigt mycket Hollies om den. Wooden Ships, den glömde jag. Lyssna på den!

Det här är en av de första skivorna från Crosby, Stills, Nash och senare Young. Egentligen är det rätt skumt att den över huvudtaget funkar. Nash kom från brittiska trallpopparna Hollies, Stephen Stills var helt inne på country och David Crosby från Byrds.

Här hörs ganska tydligt vem som gjort vad. Det verkar nästan de suttit i varsitt hörn och spelat in sina grejer, under överinseende av Stills, som skrivit de få låtar på skivan de verkligen gör tillsammans. Men bra blev det. Har jag insett nu.

Nr: 495/2222