JERONIMO – COSMIC BLUES – 1970
En uråldrig legend berättar att det i Thüringens* gamla skogar fanns sällsamma varelser av jättesläkt, någon slags människor, som romarna betraktade som fruktansvärda odjur men som av germanerna dyrkades som gudar.
De tyska hårdrockhjältarna Jeronimo finns det också någon slags legend om; att gruppen hörde till de allra första krautrockbanden, och att deras musik var banbrytande i genren. Följaktligen är Jeronimos skivor svindyra när de vid något enstaka tillfälle dyker upp till försäljning**.
Att de, tillsammans med alla andra långhåriga hårdrockare i början av 70-talet, betraktades som odjur är förmodligen helt sant. Men Jeronimos eventuella upphöjelse till gudar ska man kanske ta det försiktigt med.
Jeronimo var visserligen ett riktigt bra hårdrockband, men krautrock, spacerock eller progressiv rock är det nog inte. Snarare är det så att de troligen hade schizofrena pop- och hitlisteambitioner vid sidan.
Cosmic Blues är nämligen en spretig platta. Skivan innehåller två låtar som blev i hits i Tyskland, Na Na Hey Hey, som Jeronimo snott från amerikanska Steam, samt den egna He Ya, en poplåt med dragning åt indianska Redbone. Ingen av dem finns anledning att bevara till eftervärlden. De får stanna på 70-talet, där trivs de säkert bäst.
Andra delar av skivan är däremot något annat, där visar Jeronimo sin långhåriga gudasida; tung malande hårdrock. LP:ns första spår, News, är sagolikt brutal i sin enkelhet.
Här finns kraftfulla influenser från inte minst Deep Purple, som i flertalet av låtarna. Det är i såna akter Jeronimo gör sig allra bäst.
De gör det dessutom bra, jag drar mig inte för att jämföra dem med till exempel Jane...som är ett annat gammalt tyskt hårdrockgäng från det tidiga 70-talet.
Som tur är dominerar de låtarna skivan. De dyker visserligen upp en och annan solskenshistoria till och ett par utfyllnadslåtar, men som helhet håller Cosmic Blues hög klass...som hårdrockplatta.
Nr: 1113/2222
* Delstat i centrala Tyskland.
** En förklaring till att Jeronimos tre LP-skivor är så svåra är att skivbolaget höll på rättigheterna ända fram till början av 2000-talet, då albumen till slut släpptes på CD.
En uråldrig legend berättar att det i Thüringens* gamla skogar fanns sällsamma varelser av jättesläkt, någon slags människor, som romarna betraktade som fruktansvärda odjur men som av germanerna dyrkades som gudar.
Att de, tillsammans med alla andra långhåriga hårdrockare i början av 70-talet, betraktades som odjur är förmodligen helt sant. Men Jeronimos eventuella upphöjelse till gudar ska man kanske ta det försiktigt med.
Jeronimo var visserligen ett riktigt bra hårdrockband, men krautrock, spacerock eller progressiv rock är det nog inte. Snarare är det så att de troligen hade schizofrena pop- och hitlisteambitioner vid sidan.
Här finns kraftfulla influenser från inte minst Deep Purple, som i flertalet av låtarna. Det är i såna akter Jeronimo gör sig allra bäst.
De gör det dessutom bra, jag drar mig inte för att jämföra dem med till exempel Jane...som är ett annat gammalt tyskt hårdrockgäng från det tidiga 70-talet.
Som tur är dominerar de låtarna skivan. De dyker visserligen upp en och annan solskenshistoria till och ett par utfyllnadslåtar, men som helhet håller Cosmic Blues hög klass...som hårdrockplatta.
Nr: 1113/2222
* Delstat i centrala Tyskland.
** En förklaring till att Jeronimos tre LP-skivor är så svåra är att skivbolaget höll på rättigheterna ända fram till början av 2000-talet, då albumen till slut släpptes på CD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar