WISHBONE ASH – WISHBONE ASH – 1970
Wishbone Ashs debutplatta är en riktigt svettig sak. Det är attackgitarr från start och långa fräcka gitarrjam. Det är boogierock och adrenalin. Det är långt från den progressiva rock bandet senare skulle göra sig en mindre förmögenhet på. Det är en lysande första platta, som står sig väl i konkurrensen med annan tidig 70-talshårdrock.
1970 var ett bra år för de brittiska hårdrockbanden. Led Zeppelin släppte sin trea, Deep Purple matchade stenhårt med In Rock, Nazareth gav sig in i leken med sin legendariska vita och Black Sabbath var både paranoida och kallade på mörkrets makter.
Tufft läge, men ändå påstår jag att Wishbone Ashs brända önskeben platsar i det sällskapet, så bra är den här plattan. Skivans nackdel är förmodligen att det saknas en riktig hitlåt. Men med bara sex låtar, som alla är långa, jammiga och gitarrylande, var det säkert inte lätt att få någon av dem spelade i radio.
Wishbone Ash årgång 1970 var också mer svårdefinierade än tidigare nämnda. På min skala hamnar den här skivan nånstans mellan Peter Greens Fleetwood (eller Chicken Shack, Savoy Brown) och tidiga Nazareth.
Att den inte har något med gruppens senare progressiva berömdheter som Argus och Pilgrimage att göra är också helt klart. De skivorna gillar jag också, men på ett helt annat sätt...
Det är bara en känsla, men jag har börjat misstänka att jag tycker bättre om Wishbone Ash som hårdrockband än som progrockare. Det verkar som jag hellre spelar plattor som den här och There´s The Rub (som också är en renodlad hårdrockplatta) än gruppens progalbum...som i jämförelse faktiskt känns lite träiga...
Får du tag i den här skivan rekommenderar jag att du ska lyssna på b-sidan först. Där finns visserligen bara två låtar; Handy och Phoenix, båda närmare elva minter.
Men efter dem är man i rätt stämning och är beredd att sätta upp Wishbone Ash på sin topplista över tidernas bästa rockband.
A-sidan döljer flera smaskiga boogierockare, Blind Eye framför allt. Efter den råtunga b-sidan känns dock den avdelningen lite mer lättlyssnad.
Nr: 1594/2222
Wishbone Ashs debutplatta är en riktigt svettig sak. Det är attackgitarr från start och långa fräcka gitarrjam. Det är boogierock och adrenalin. Det är långt från den progressiva rock bandet senare skulle göra sig en mindre förmögenhet på. Det är en lysande första platta, som står sig väl i konkurrensen med annan tidig 70-talshårdrock.
Tufft läge, men ändå påstår jag att Wishbone Ashs brända önskeben platsar i det sällskapet, så bra är den här plattan. Skivans nackdel är förmodligen att det saknas en riktig hitlåt. Men med bara sex låtar, som alla är långa, jammiga och gitarrylande, var det säkert inte lätt att få någon av dem spelade i radio.
Att den inte har något med gruppens senare progressiva berömdheter som Argus och Pilgrimage att göra är också helt klart. De skivorna gillar jag också, men på ett helt annat sätt...
Men efter dem är man i rätt stämning och är beredd att sätta upp Wishbone Ash på sin topplista över tidernas bästa rockband.
A-sidan döljer flera smaskiga boogierockare, Blind Eye framför allt. Efter den råtunga b-sidan känns dock den avdelningen lite mer lättlyssnad.
Nr: 1594/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar