STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – LOVE´S A PRIMADONNA - 1976
Jag vet inte vad som hände Steve Harley 1976. Hans album Love´s A Primadonna är helt galet. Skivan är så långt ut på kanten att den tippar över. Skivan är inte bara experimentell. Den är exceptionell och mycket excentrisk.
Love´s A Primadonna är ett enda kaos. Den känns nästan desperat. Steve Harley lyckas, av vilken anledning vet jag inte, trycka på nervändar man inte trodde fanns. När sista låten spelas, den nästan music hall-aktiga Is It True What They Say, infinner sig bara en lättnad att det äntligen är över.
Love´s A Primadonna är Harleys andra skiva 1976* och den skiljer sig enormt från de han gav ut åren innan. Visserligen var de albumen förhållandevis experimentella jämfört med de flesta andra.
Men det är inget jämfört med den här. Det verkar som Steve Harley under inspelningen fått alla möjliga infall och gjort verklighet av ALLA plötsliga idéer.
Här finns accappella-låtar, som i inledningslåten på båda sidor, Seeking A Love, och ruffig soul i Too Much Tenderness. Sen lirar han nästan Zappa i GI Valentine och Finally A Card Came.
Här finns psykedeliska rockriff, en klassisk orkester och glamrock. Och nästan alla låtarna handlar om olycklig kärlek. Mitt i detta virrvarr dyker sedan George Harrisons Here Comes the Sun upp som ett mycket snyggt, och faktiskt, roligt avbrott.
Love´s A Primadonna är synnerligen krävande. Men det är ett spännande album. Låten Love´s a Primadonna borde blivit en hit (om den nu inte blev det). Give Me More och Finally A Card Came är omskakande. Here Comes the Sun är dessutom en av de bättre tolkningar jag hört av den låten.
Men skivan går inte att spela för ofta. Det orkar man inte.
Nr: 1391/2222
*Tidigare samma år släppte han Timeless Flight i ungefär samma stil. Men inte lika galen.
Jag vet inte vad som hände Steve Harley 1976. Hans album Love´s A Primadonna är helt galet. Skivan är så långt ut på kanten att den tippar över. Skivan är inte bara experimentell. Den är exceptionell och mycket excentrisk.
Men det är inget jämfört med den här. Det verkar som Steve Harley under inspelningen fått alla möjliga infall och gjort verklighet av ALLA plötsliga idéer.
Här finns accappella-låtar, som i inledningslåten på båda sidor, Seeking A Love, och ruffig soul i Too Much Tenderness. Sen lirar han nästan Zappa i GI Valentine och Finally A Card Came.
Här finns psykedeliska rockriff, en klassisk orkester och glamrock. Och nästan alla låtarna handlar om olycklig kärlek. Mitt i detta virrvarr dyker sedan George Harrisons Here Comes the Sun upp som ett mycket snyggt, och faktiskt, roligt avbrott.
Men skivan går inte att spela för ofta. Det orkar man inte.
Nr: 1391/2222
*Tidigare samma år släppte han Timeless Flight i ungefär samma stil. Men inte lika galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar