DOOBIE BROTHERS – BROTHERHOOD – 1991
Dangerous måste vara den tyngsta, tuffaste och mest hårdrockiga låt Doobie Brothers någonsin gjorde. Fläskiga riff, tung rytm och väldigt mycket sydstatsrock. Väldigt uppfriskande också. Låten finns på skivan Brotherhood från 1991, som är uppföljaren på comebackplattan Cycles två år tidigare.
Det där måste vara något av det svåraste som finns för ett rockband. Att komma med något bra efter en efterlängtad...och ganska väl mottagen comeback. Det är då det är lägre att visa vad man vill och kan.
Doobie Brothers var på sin tid ett ganska fräckt västkustrockband som gärna plockade in influenser från sydstaterna, gärna Creedence...och ibland bröderna Allman (vill bara påminna om storheter som The Captain And Me och Stampede nu när jag har chansen...).
Och nog hade Doobie Brothers förändrat sitt sound. Framför allt gjorde de lite tyngre grejer.
Felet med Brotherhood var bara att det inte blev särskilt bra. Det blev bara ungefär som Grace Slicks misslyckade försök med Starship efter åren i Jefferson Airplane...och efter Jefferson Starship.
Lite, lite kul, pittoreskt...men rätt ljummet. Samtidigt är den här skivan väldigt mycket roligare än alla de album där soulsopranen Michael McDonald var med.
Dangerous är det bästa spåret på Brotherhood. Resten av låtarna däremot bara ”så där”. Och vem ville egentligen höra Doobie Brothers lira hårdrock på 90-talet?
Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)
Dangerous måste vara den tyngsta, tuffaste och mest hårdrockiga låt Doobie Brothers någonsin gjorde. Fläskiga riff, tung rytm och väldigt mycket sydstatsrock. Väldigt uppfriskande också. Låten finns på skivan Brotherhood från 1991, som är uppföljaren på comebackplattan Cycles två år tidigare.
Det där måste vara något av det svåraste som finns för ett rockband. Att komma med något bra efter en efterlängtad...och ganska väl mottagen comeback. Det är då det är lägre att visa vad man vill och kan.
Doobie Brothers var på sin tid ett ganska fräckt västkustrockband som gärna plockade in influenser från sydstaterna, gärna Creedence...och ibland bröderna Allman (vill bara påminna om storheter som The Captain And Me och Stampede nu när jag har chansen...).
Och nog hade Doobie Brothers förändrat sitt sound. Framför allt gjorde de lite tyngre grejer.
Felet med Brotherhood var bara att det inte blev särskilt bra. Det blev bara ungefär som Grace Slicks misslyckade försök med Starship efter åren i Jefferson Airplane...och efter Jefferson Starship.
Lite, lite kul, pittoreskt...men rätt ljummet. Samtidigt är den här skivan väldigt mycket roligare än alla de album där soulsopranen Michael McDonald var med.
Dangerous är det bästa spåret på Brotherhood. Resten av låtarna däremot bara ”så där”. Och vem ville egentligen höra Doobie Brothers lira hårdrock på 90-talet?
Nr: xxx/2222 (borttagen ur samlingen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar