BOB DYLAN – DYLAN & THE DEAD – 1989
Tåget som rusar fram på omslaget till Dylan & The Dead har nummer 13. Vad menade Dylan med det..? Hemska tanke...han kanske inte menade nånting alls. Det kanske bara blev så...
Ja, ja, symboliken bakom de siffrorna överlåter jag till dem som gärna tror, vill tro eller tror sig veta, att spekulera om. För egen del kan jag konstatera att det åtminstone inte handlar om något otursnummer.
Dylan & The Dead, som han alltså gjorde ihop med Grateful Dead, är ett bra livealbum. Inget mästerverk och kanske inte det livealbum man ska börja med, men...
Den här skivan har, som med alla Dylans album, diskuterats mycket. Oftast har det sagts att det är en ganska träig inspelning, lite småtråkig.
Ett antagande som inte är helt obefogat då den kom till under samma period som allmänt sågade Down In The Groove.
Men spänningen som uppstår mellan två sådana giganter som Bob Dylan och Grateful Dead är så klart inte att leka med. 1988, när inspelningen gjordes, hade de alla fått silverstänk både i skäggen och i håret.
Det finns massor av integritet och styrka. Jerry Garcias gitarr och Dylans låtar funkar dessutom ypperligt tillsammans.
Vid en första blick skulle man också kunna bli lite tveksamt till låtvalet, både Slow Train Coming och Gotta Serve Somebody finns med redan bland de första. Låtar från Dylans något ifrågasatta religiösa period.
Men varför inte? En bra låt är en bra låt oavsett. Det visar sig dessutom att de två hör till skivans allra bästa spår, där de mindre bra sakerna i stället – något överraskande – är gamla klassiker som I Want You (där Dylan nog var väldigt nära att bli stämplad som ”ful gubbe”), oväntat sega Joey och Queen Jane Approximately (från Highway 61 Revisited). Däremot tycker jag nog att Dylans 1989:års-version av All Along The Watchtower är en tämligen pigg sak.
Därför tycker jag Dylan & The Dead en otippat bra liveplatta. Däremot är omslaget inte särskilt tilltalande, oavsett om det finns nån symbolik bakom nummer 13 eller inte alls.
Nr: 972/2222
Tåget som rusar fram på omslaget till Dylan & The Dead har nummer 13. Vad menade Dylan med det..? Hemska tanke...han kanske inte menade nånting alls. Det kanske bara blev så...
Dylan & The Dead, som han alltså gjorde ihop med Grateful Dead, är ett bra livealbum. Inget mästerverk och kanske inte det livealbum man ska börja med, men...
Ett antagande som inte är helt obefogat då den kom till under samma period som allmänt sågade Down In The Groove.
Men spänningen som uppstår mellan två sådana giganter som Bob Dylan och Grateful Dead är så klart inte att leka med. 1988, när inspelningen gjordes, hade de alla fått silverstänk både i skäggen och i håret.
Det finns massor av integritet och styrka. Jerry Garcias gitarr och Dylans låtar funkar dessutom ypperligt tillsammans.
Men varför inte? En bra låt är en bra låt oavsett. Det visar sig dessutom att de två hör till skivans allra bästa spår, där de mindre bra sakerna i stället – något överraskande – är gamla klassiker som I Want You (där Dylan nog var väldigt nära att bli stämplad som ”ful gubbe”), oväntat sega Joey och Queen Jane Approximately (från Highway 61 Revisited). Däremot tycker jag nog att Dylans 1989:års-version av All Along The Watchtower är en tämligen pigg sak.
Nr: 972/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar