En svårslagen klassiker

Live – Live – Live...Del 7

JETHRO TULL – BURSTING OUT – 1979

Bursting Out är inget annat än ohygglig. En ruggigt bra live-platta. Och en av anledningarna till att jag startade den här bloggen. Det här var en av de skivor jag ville berätta om. Det finns inte en dålig låt.

Och det är definitivt progrock. Jethro Tull krossar, förintar och maler ner allt motstånd. Bursting Out är en svårslagen höjdpunkt i min samling. För den som gillar Tulls album från 70-talet är det här en två timmar lång fest.

Men då gäller det att få tag på vinylalbumet, dubbel-LP:n. För tydligen lär det finnas en cd-utgåva av det här albumet nedkortat till ungefär 15 låtar. Den kanske är bra, men va tusan. Det finns ju mer. På den här dubbeln finns hela 21. Och inte ett enda svagt ögonblick. Så skaffa den i stället.

Skivan är inspelad 1979, mitt under Tulls allvarliga och seriösa period som skogstroll, med folkrockskivor som Heavy Horses och Songs From the Wood bakom sig.

Man skulle då kunna misstänka att det skulle spilla över här också. Men det gör det inte, trots att flera av låtarna från de skivorna givetvis är med.

Ian Anderson dompterar publiken från de första tonerna i introt till No Lullaby, som förresten är grym. Sen fortsätter det bara.

Ians improviserade flöjtsolo på b-sidan är en höjdpunkt, men när bandet i en rad kör Too Old To Rock´n Roll, Conundrum (ett jävulskt fett trumsolo), Minstrel in the Gallery och Cross Eyed Mary, då får i alla fall jag rysningar. Avslutningen med Aqualung och Locomotive Breath är minst lika bra. Om inte ännu bättre.

Jethro Tull fick redan innan de släppte sin första skiva 1968 ryktet att vara ruggigt bra live. Det dröjde dock mer än tio år innan Bursting Out kom, gruppens första liveplatta. Fansen kan inte varit missnöjda trots att de fick vänta så länge.

Nr: 1322/2222