DOORS – THE DOORS - 1967
Jag är inte överdrivet imponerad av The End, Doors klassiska epos. Det är lite överskattat. Och jag är ganska trött på Light My Fire, den låten är sönderspelad.
Men det hindrar ju inte att Doors debutplatta från 1967 är ett av sin tids stora rockalbum. Vad jag tror är det bara Jefferson Airplanes Surrealistic Pillow och Doors andra album Strange Days som kan konkurrera...om man håller sig till 1967 vill säga...
Nej, det var ingen blygsam och försiktig debut av Doors. Det här var ett revolutionerande album på sin tid. Deprimerande, svårt och otillgängligt, men utan tvekan fascinerande och spännande. Man ska komma ihåg att före 1967 handlade nästan all rock- och popmusik om positiva och glada små melodisnuttar.
Men det ändrade Jim Morrison på, och Jefferson Airplane också givetvis, som nog var de enda som var lika maniskt depressivt psykotiska.
Man kan säga att det här var en osedvanligt fräck debutskiva. Men lite blyga, eller kanske osäkra, var nog Doors trots allt. För de kunde inte låta bli att ta med två covers på skivan, Willie Dixons blueslåt Back Door Man och Brechtklassikern** Alabama Song.
Om det var bra eller dåligt vet jag inte, men åtminstone är den sistnämnda mer en Doorslåt än musikal nu för tiden...men det har andra säkert annan uppfattning om...
Hur som helst en briljant och fräck debut av ett av tidernas största rockband. Det är inte Doors bästa*, men absolut nödvändig i varje skivsamling. Så är det!
Nr: 245/2222
* Strange Days håller jag som Doors största ögonblick.
** Musik av Kurt Weill.
Jag är inte överdrivet imponerad av The End, Doors klassiska epos. Det är lite överskattat. Och jag är ganska trött på Light My Fire, den låten är sönderspelad.
Nej, det var ingen blygsam och försiktig debut av Doors. Det här var ett revolutionerande album på sin tid. Deprimerande, svårt och otillgängligt, men utan tvekan fascinerande och spännande. Man ska komma ihåg att före 1967 handlade nästan all rock- och popmusik om positiva och glada små melodisnuttar.
Men det ändrade Jim Morrison på, och Jefferson Airplane också givetvis, som nog var de enda som var lika maniskt depressivt psykotiska.
Om det var bra eller dåligt vet jag inte, men åtminstone är den sistnämnda mer en Doorslåt än musikal nu för tiden...men det har andra säkert annan uppfattning om...
Hur som helst en briljant och fräck debut av ett av tidernas största rockband. Det är inte Doors bästa*, men absolut nödvändig i varje skivsamling. Så är det!
Nr: 245/2222
* Strange Days håller jag som Doors största ögonblick.
** Musik av Kurt Weill.
"The end" är faktiskt en låt vars storhet jag återupptäckt. Under en period i tonåren var jag närmast besatt av The Doors. Sedan kunde jag under många år knappt lyssna på dem, eftersom både musiken och texterna var alltför intimt förknippade med tonårstiden. Men när jag på senare år lyssnat på dem igen har jag upptäckt att just "The end" är en av de låtar som fortfarande håller. Men det är väl en fråga om tycke och smak...
SvaraRaderaFör övrigt måste jag gnälla lite på två detaljer i din text:
1. Vad menar du med "ett av vår tids stora rockalbum"? Skivan i fråga är 46 år gammal, så den tillhör ju knappast "vår tid" i betydelsen nutiden. Och om du med "vår tid" menar t.ex. efterkrigstiden, postindustrialismen eller någon annan historisk epok blir ditt uttryckssätt ännu mer märkligt. Begreppet rockmusik har ju bara funnits sedan 1950-talet, och följaktligen har det inte existerat några rockalbum under andra historiska epoker. Man hör t.ex. sällan folk tala om "Upplysningstidens stora rockalbum" av den enkla anledningen att det inte gjordes några rockalbum då...
2. Att kalla "Alabama song" för en "musikalklassiker" känns lite missvisande. Kurt Weill är i huvudsak känd för den musik han skrev till Bertold Brechts pjäser. Hans musik är betydligt svårare och har i allmänhet en mycket mer seriös prägel än typiska musikallåtar. "Alabama song" är ju inte riktigt samma typ av låt som "Hello Dolly" eller "There's no business like show business", om man säger så...
Du har naturligtvis helt rätt. Det var slarvig rubriksättning och illa uttryckt av mig och din kritik är befogad. "Sin tids" är nog mer rätt (vilket var så jag tänkte...och som jag nu ändrar rubriken till, tack).
SvaraRaderaoch att kalla Alabama song en musikalklassiker är naturligtvis också helt fel...där skyller jag på okunskap...och ändrar där också.
En lysande skiva inte ett svagt spår. Doors i särklass bästa skiva.
SvaraRaderaJag köpte Soft parade för ett par år sen som mitt första Doors-album. Det var så brutalt dåligt så jag kommer nog aldrig köpa något mer med The Doors. Men jag gillar låten Break on through to the other side.
SvaraRadera