STEPPENWOLF – EARLY STEPPENWOLF – 1969
Ibland är såna här inspelningar jättekul. Ibland säger de inte mycket. Oftast blir man besviken. När det gäller den här LP:n vet jag knappt vilken ände jag ska börja...den är hemsk!
Och inte så lite heller. Jag har en känsla av att Dunhill Records ville passa på att göra några extra spänn på sin just då största mjölkkossa Steppenwolf.
Och så hittade nån en gammal liveinspelning från långt innan bandet fick sin lyckoträff med Born To Be Wild och blev en av de allra hetaste rockgrupperna i Kalifornien. Jag gissar att det jublades i bolagskorridoren...
Att bandet inte ens kallade sig Steppenwolf när inspelningen gjordes på The Matrix i San Francisco våren 1967 var så klart bara ett pittoresk inslag. Då hette gruppen fortfarande Sparrow, eller möjligtvis John Kay & The Sparrow.
En synnerligen hängiven samlare av Steppenwolf-album gillar så klart sånt. Inspelningar med The Sparrow är svåra att hitta. Men det gör inte plattan bättre...
Möjligtvis kan man också tycka det är kul att bandet spelade The Pusher redan då. Den blev senare en av Steppenwolfs större hitlåtar och på så sätt borde det här åtminstone vara lite ”historiskt intressant”.
Lägger man dessutom till att The Pusher tar upp hela b-sidan, 21 och en halv minut lång, kanske man till och med kan hoppas på ett sånt där blixtrande jättejam...det brukar ju vara roligt. Men nej!
Den här upplagan av The Pusher är fruktansvärt hemsk att behöva lyssna på så länge. Jag skulle vilja karaktärisera det som oljud...
Jag kan inte ens ana hur John Kay tänkte. Försökte han planka Pink Floyds Interstellar Overdrive? Eller hade han Grateful Deads psykedeliska experiment i bakhuvudet?
De som har koll på Steppenwolf inser så klart att göra något sånt var helt omöjligt för dem. Så det blir vad det uppenbarligen blev...oljud. Men å andra sidan. 1967 i San Francisco gick det förmodligen hem ändå...
Förstasidan vill jag helst inte prata om alls. Men om jag säger att Corina Corina är den bästa låten kanske det räcker...
Nej, den här skivan är nog fullständigt ospelbar. Det enda den duger till är som samlarobjekt för folk som får svår ångest om de inte har precis allt med Steppenwolf i hyllan...Det är därför jag har den...
Nr: 851/2222
Ibland är såna här inspelningar jättekul. Ibland säger de inte mycket. Oftast blir man besviken. När det gäller den här LP:n vet jag knappt vilken ände jag ska börja...den är hemsk!
Och så hittade nån en gammal liveinspelning från långt innan bandet fick sin lyckoträff med Born To Be Wild och blev en av de allra hetaste rockgrupperna i Kalifornien. Jag gissar att det jublades i bolagskorridoren...
En synnerligen hängiven samlare av Steppenwolf-album gillar så klart sånt. Inspelningar med The Sparrow är svåra att hitta. Men det gör inte plattan bättre...
Lägger man dessutom till att The Pusher tar upp hela b-sidan, 21 och en halv minut lång, kanske man till och med kan hoppas på ett sånt där blixtrande jättejam...det brukar ju vara roligt. Men nej!
Den här upplagan av The Pusher är fruktansvärt hemsk att behöva lyssna på så länge. Jag skulle vilja karaktärisera det som oljud...
Jag kan inte ens ana hur John Kay tänkte. Försökte han planka Pink Floyds Interstellar Overdrive? Eller hade han Grateful Deads psykedeliska experiment i bakhuvudet?
De som har koll på Steppenwolf inser så klart att göra något sånt var helt omöjligt för dem. Så det blir vad det uppenbarligen blev...oljud. Men å andra sidan. 1967 i San Francisco gick det förmodligen hem ändå...
Förstasidan vill jag helst inte prata om alls. Men om jag säger att Corina Corina är den bästa låten kanske det räcker...
Nej, den här skivan är nog fullständigt ospelbar. Det enda den duger till är som samlarobjekt för folk som får svår ångest om de inte har precis allt med Steppenwolf i hyllan...Det är därför jag har den...
Nr: 851/2222
Steppenwolf har jag ingen jättekoll på men jag blir lite nyfiken på vilken version av Corrina corrina som finns med på skivan. Den finns såvitt jag vet i en bluesversion och i Ray Petersons popversion. Jag gillar i och för sig båda.
SvaraRaderaEn gång mötte jag en skivsamlare vars samlande var inriktat mot att ha precis ALLT med följande tre artister:
SvaraRaderaBarbi Benton (Amerikansk skådis och nakenmodell som försökte sig på en sångkarriär och fick en hit i Skandinavien med "Ain't that just the way", 1976.)
Cock Robin (Amerikansk hitlistepop från sent 80-tal, knappast ihågkommen av någon längre.)
Mungo Jerry (Alla som kan nämna en enda Mungo Jerry-låt förutom "In the summertime" räcker upp en hand!)
Att vilja ha ALLT med Steppenwolf ligger enligt min mening nästan på samma nivå i kategorin "nördigt samlande av betydelselösa pop- och rockartister".
(P.S. Jag är inte samma "Anonym" som kommenterat ovan.)
He, he...jo...det kan nog stämma...
Radera