LED ZEPPELIN – IV – 1971
Bara för nöjet att ännu en gång få köpa en vinylskiva i ett vanligt varuhus köpte jag den här sommaren 2017. Det var visserligen ett impulsköp, men inte bara, jag visste att det ex jag hade hemma var ganska sönderspelat och att jag nog borde ha en ny. Och det har jag nu. Remastrad av Page och Plant och 180 gram vinyl. Bra ljud så klart, inte så våldsamt mycket vassare, men bättre än den gamla.
Det gav mig också en anledning att skriva om skivan igen. Jag har dock friserat texten något och stuvat om lite. Då började jag så här:
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
Man skulle kunna tänka sig att:
För de låtarna borde Stairway to Heaven och Led Zeppelin stå till svars.
Det var efter den låten Jon Bon Jovi och alla andra kom på att ”Aha, så här kan vi göra”. Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född.
En teori bara. Jag vet inte om det var så.
Jag känner ingen som bryr sig om Bon Jovi idag. Men jag känner inte särskilt många över huvud taget.
Stairway to Heaven däremot är en låt alla jag känner har koll på. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut. Den är tveklöst sönderspelad, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande nån gång i veckan. Själv orkar jag bara ytterst sällan höra hela låten. Oftast blir jag nervös.
Led Zeppelin IV anses på grund av Stairway To Heaven vara Led Zeppelins största ögonblick här på jorden. Det gör inte jag, ettan var mycket bättre.
Men IV:an, som-om-man-kollar-på-omslaget-kan-konstatera-att-den-egentligen-inte-heter-någonting-det-finns-inte-något-på-det-omslaget-som-talar-om-att-det-skulle-vara-en-skiva-med-Led-Zeppelin-och-ännu-mindre-att-det-skulle-vara-deras-fjärde-album-skit-samma-alla-vet-ju...men-kaxigare-än-så-går-ju-inte-att-bli-och-Page-och-grabbarna-var-precis-lika-självsäkra-på-Houses-of-the-Holy-också-förresten.
Så här tänker jag. Led Zep IV borde inte imponera så mycket som den allmänt verkar göra. Black Dog är ju egentligen en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om jättetråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop, inte så kul. Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.
Men å andra sidan är Rock and Roll enorm, för att inte tala om Going to California och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen himmelriket, eller om det är tvärtom, vägen åt andra hållet, som är en tanke en och annan säkert skulle uppskatta.
Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för många fans och för hårdrockhistorien i största allmänhet. För min del är Led Zeppelins självklara och viktigaste album den med zeppelinaren.
Nr: 199/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis nyskriven text.
Bara för nöjet att ännu en gång få köpa en vinylskiva i ett vanligt varuhus köpte jag den här sommaren 2017. Det var visserligen ett impulsköp, men inte bara, jag visste att det ex jag hade hemma var ganska sönderspelat och att jag nog borde ha en ny. Och det har jag nu. Remastrad av Page och Plant och 180 gram vinyl. Bra ljud så klart, inte så våldsamt mycket vassare, men bättre än den gamla.
Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
Men IV:an, som-om-man-kollar-på-omslaget-kan-konstatera-att-den-egentligen-inte-heter-någonting-det-finns-inte-något-på-det-omslaget-som-talar-om-att-det-skulle-vara-en-skiva-med-Led-Zeppelin-och-ännu-mindre-att-det-skulle-vara-deras-fjärde-album-skit-samma-alla-vet-ju...men-kaxigare-än-så-går-ju-inte-att-bli-och-Page-och-grabbarna-var-precis-lika-självsäkra-på-Houses-of-the-Holy-också-förresten.
Så här tänker jag. Led Zep IV borde inte imponera så mycket som den allmänt verkar göra. Black Dog är ju egentligen en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om jättetråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop, inte så kul. Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.
Men å andra sidan är Rock and Roll enorm, för att inte tala om Going to California och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen himmelriket, eller om det är tvärtom, vägen åt andra hållet, som är en tanke en och annan säkert skulle uppskatta.
Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för många fans och för hårdrockhistorien i största allmänhet. För min del är Led Zeppelins självklara och viktigaste album den med zeppelinaren.
Nr: 199/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar