Bara lagom av Eric Clapton

ERIC CLAPTON – 24 NIGHTS – 1991

Det var många som gillade den här liveplattan när den var ny, jag också. Men nu har jag ändrat mig. Den är faktiskt lite småtråkig i längden. På 90-talet blev åtminstone jag helt nöjd bara det stod Clapton på skivomslaget, något som satt i sedan Slowhand, misstänker jag.

Jag borde väl egentligen lyssnat på skivan lite mer kritiskt än jag gjorde. Men då var det liksom inte läge, Clapton var större än dem alla. När jag nu greppar skivan med lite mer distans känner jag direkt något jag inte gjorde då.

24 Nights är visserligen väldigt snyggt gjort, och ljudet är fantastiskt bra. Men jag saknar känslan, den där extrema närvaron och explosiva glöden. Det där som fick tidiga claptonplattor att känns glödheta bara man höll i dem.

24 Nights är precis som färgen på sitt omslag, lite blekt och sval som en halvsmält skål med vaniljglass. Det är inget annat än vuxenpop för en vuxen publik, som fick precis vad de ville ha, men inte blev det minsta utmanade.

Ett synnerligen typiskt claptonalbum från den här perioden. Det är bra helt enkelt. Clapton gjorde sällan dåliga plattor, utom möjligtvis några enstaka under det sena 80-talet, utom möjligtvis Behind The Sun och August från 1985 respektive 86.

Låtarna och låtvalet är så klart mästerligt utförda och väl valda på 24 Nights. Här hittar man det bästa från Claptons 60-tal, Badge, Sunshine Of Your Love, White Room och flera andra storheter. Men givetvis också hans senare stora nummer som Wonderful Tonight och Pretending.

Man förstår att det är ett livealbum, men publiken tillåts aldrig ta över utan har skruvats ner till ett behagligt bakgrundsbrus, men inte så lågt att man inte är omedveten att de finns där.

Ordet lagom finns visst inte på engelska, men i det här fallet är 24 Nights ett alldeles utmärkt exempel på just det. Precis som alla vi som följde Clapton under den här perioden förväntade oss.

Nr: 354/2222