ROLLING STONES – BLACK AND BLUE – 1976
Black & Blue var den första platta med Stones jag hörde. Stones hade man ju hört talas om så mycket och så länge. Världens största och bästa rockband. Men de hörde inte till min generation. Jag kände mig nästan lite lillgammal när jag till slut köpte skivan.
Black & Blue som första platta var väl inte det bästa valet för en som inte kunde ett dugg om Stones. Skivan fick ingen vidare kritik när den kom, trots att låtarna Hot Stuff och Fool to Cry blev stora hits.
Men varken publiken eller kritikerna var förberedda på vad som skulle komma. LP:n gick högt upp på alla topplistor, men kritiken lät inte vänta på sig. ”Ett riktigt meningslöst album”, The heat is off”, ”Stones betyder ingenting och står inte för någonting”, skrev den brittiska musikpressen.
Men Black & Blue är underskattad. Här visar Jagger och Richards hur stora låtskrivare de är. På skivan förenar de Stones klassiska stökiga och bluesiga rockriff med flera musikstilar och dessutom gör det till sitt alldeles eget.
Tidigare hade deras låtar följt en mer förväntad rockmall, här gick de för första gången utanför det. De experimenterar med jazz i låten Melody, reggae i Cherry Oh Baby och funk i Hot Stuff, som exempel.
Black & Blue var desutom det första Stones-albumet efter att Mick Taylor hoppat av och ersattes av Ron Wood, hans skitiga gitarr och stökiga solon satte sin prägel på låtarna.
De musikaliska utflykterna blev något stonesfansen fick vänja sig vid efter Black And Blue. Mick Jagger och Keith Richards fortsatte att experimentera under resten av 70-talet och hela 80-talet.
Some Girls (1978) blev en udda flirt med diskotekens dansgolv och fick en fortsättning med udda Emotional Rescue (1980). Tungt rockiga Undercover (1983) och reggaeinspirerade Dirty Work (1986) satte definitivt myror i huvudena på folk.
Nr: 36/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Black & Blue var den första platta med Stones jag hörde. Stones hade man ju hört talas om så mycket och så länge. Världens största och bästa rockband. Men de hörde inte till min generation. Jag kände mig nästan lite lillgammal när jag till slut köpte skivan.
Men varken publiken eller kritikerna var förberedda på vad som skulle komma. LP:n gick högt upp på alla topplistor, men kritiken lät inte vänta på sig. ”Ett riktigt meningslöst album”, The heat is off”, ”Stones betyder ingenting och står inte för någonting”, skrev den brittiska musikpressen.
Tidigare hade deras låtar följt en mer förväntad rockmall, här gick de för första gången utanför det. De experimenterar med jazz i låten Melody, reggae i Cherry Oh Baby och funk i Hot Stuff, som exempel.
Some Girls (1978) blev en udda flirt med diskotekens dansgolv och fick en fortsättning med udda Emotional Rescue (1980). Tungt rockiga Undercover (1983) och reggaeinspirerade Dirty Work (1986) satte definitivt myror i huvudena på folk.
Nr: 36/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar