ULF LUNDELL – RIPPRAPP – 1979
Det finns säkert undantag och i början av 80-talet blev det bättre, men under en ganska lång period i slutet av 70-talet kändes som att Jönköping en öken för bra rockband. Rätt typiskt att det skulle inträffa precis när jag var i rätt ålder för stökiga rockkonserter och allt det som hörde till...
Nej, bara någon enstaka gång dök det upp spännande band. Ingen vågade riskera att åka hit och ingen vågade boka, för det kom inte mycket publik.
Därför är Ulf Lundells spelning på ED, hösten 1979 eller möjligtvis våren 80, ett grymt undantag för oss svältfödda och något jag kommer ihåg alldeles särskilt. Det var fullknökat i skolans aula, rökigt, stökigt och ett våldsamt tryck. Lundell hade precis släppt Ripprapp, hans första riktiga rockplatta. Oh la la, jag vill ha dej, var låten alla kunde utantill.
Det var så rökigt i lokalen att det knappt gick att se vad som hände på scenen. Men det var ett ruggigt bra gäng Lundell hade bakom sig, Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark.
De fick de där okrossbara plexiglasrutorna i skolsalen att börja svänga och sittplatsernas fasta bänkrader att skaka i fästen. Lundell körde nog alla låtarna från Ripprapp och alla de bästa från Vargmåne, Törst och Nådens år.
Så det var med lyckligt flin jag lämnade ED-gymnasiet den kvällen. Ripprapp förtjänar så klart ett alldeles eget omnämnande. Skivan var Lundells fjärde studioalbum och en rejält gungig rockplatta till skillnad från föregångarna där Lundells tunga visserligen varit vass men där musiken var betydligt mer singer/songwriter.
Enligt ryktet var egentligen var Ripprapp tänkt att bli en dubbel-LP, men kortades ner. Det var förmodligen bra. Det finns ju inte en enda dålig eller ens svag låt på skivan. Jag har inte följt Lundells skivproduktion sedan Kär och galen, men vill ändå påstå att låtar som På fri fot, Ute på tippen, Den unge barbaren och Rom i regnet är några av de bästa rocklåtar Lundell gjort.
Åtminstone njuter jag fortfarande av dem när jag någon enstaka gång letar fram denna LP i samlingen. Det regnade förresten när vi gick hem från konserten. Det vräkte ner. Men rom hade vi ingen. Det gjorde inget.
Nr: 128/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Det finns säkert undantag och i början av 80-talet blev det bättre, men under en ganska lång period i slutet av 70-talet kändes som att Jönköping en öken för bra rockband. Rätt typiskt att det skulle inträffa precis när jag var i rätt ålder för stökiga rockkonserter och allt det som hörde till...
De fick de där okrossbara plexiglasrutorna i skolsalen att börja svänga och sittplatsernas fasta bänkrader att skaka i fästen. Lundell körde nog alla låtarna från Ripprapp och alla de bästa från Vargmåne, Törst och Nådens år.
Så det var med lyckligt flin jag lämnade ED-gymnasiet den kvällen. Ripprapp förtjänar så klart ett alldeles eget omnämnande. Skivan var Lundells fjärde studioalbum och en rejält gungig rockplatta till skillnad från föregångarna där Lundells tunga visserligen varit vass men där musiken var betydligt mer singer/songwriter.
Åtminstone njuter jag fortfarande av dem när jag någon enstaka gång letar fram denna LP i samlingen. Det regnade förresten när vi gick hem från konserten. Det vräkte ner. Men rom hade vi ingen. Det gjorde inget.
Nr: 128/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar