FLEA – TOPI O UOMINI – 1972
Flea är det sicilianska bandet som på bara några år spelade in tre album under tre olika namn i tre olika stilar. Topi O Uomini är deras andra platta, inspelad under namnet Flea, som av många anses vara en av de bättre italienska progrockplattor som spelats in.
Historien om Flea är lite brokig, första skivan gavs ut under namnet Flea The Honey och var en tämligen ordinär hårdrockplatta mer än lovligt influerad av de brittiska föregångarna på området. Skivan nådde inte heller någon större framgång. Sen svängde bandet åt ett helt annat håll, vilket visade sig vara mer lyckosamt.
Tvåan Topi O Uomini var ett kraftfullt stilbyte som gav resultat och gjorde på sin tid Flea till ett av Italiens mest intressanta progrockband.
Det hade varit spännande om bandet stannat till där och fortsatt i en stilen under några år, men så blev det inte.
Trots framgångarna fick bandet nämligen för sig att en tredje gång byta namn, nu till Etna, och gav under det namnet ut ett jazzrockalbum som vad jag vet inte hör till de mer namnkuniga i genren. Sen blev det inte mer.
Topi O Uomini är dock ett album som kännare av italiensk progrock har stor respekt för. Det är en sylvass och synnerligen italiensk progrockplatta. Tonläget är högt och det psykotiska bakgrundstemat har en hypnotisk effekt.
Samtidigt är musiken i det närmaste graciös och vacker, påminner inte oväntat om opera, som så många andra italienska progrockband. Den där brottningsmatchen mellan det gracila och det vulgära är förmodligen orsaken till att musiken på skivan även nu för tiden går alldeles utmärkt att lyssna på utan att den känns det allra minsta daterad.
20 minuter långa titelspåret är skivans höjdpunkt, men b-sidan med tre ”kortare” spår kan nog tyckas vara mer varierad utan att för den skull överglänsa.
Nr: 570/2222
Flea är det sicilianska bandet som på bara några år spelade in tre album under tre olika namn i tre olika stilar. Topi O Uomini är deras andra platta, inspelad under namnet Flea, som av många anses vara en av de bättre italienska progrockplattor som spelats in.
Det hade varit spännande om bandet stannat till där och fortsatt i en stilen under några år, men så blev det inte.
Trots framgångarna fick bandet nämligen för sig att en tredje gång byta namn, nu till Etna, och gav under det namnet ut ett jazzrockalbum som vad jag vet inte hör till de mer namnkuniga i genren. Sen blev det inte mer.
Samtidigt är musiken i det närmaste graciös och vacker, påminner inte oväntat om opera, som så många andra italienska progrockband. Den där brottningsmatchen mellan det gracila och det vulgära är förmodligen orsaken till att musiken på skivan även nu för tiden går alldeles utmärkt att lyssna på utan att den känns det allra minsta daterad.
20 minuter långa titelspåret är skivans höjdpunkt, men b-sidan med tre ”kortare” spår kan nog tyckas vara mer varierad utan att för den skull överglänsa.
Nr: 570/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar