ROXY MUSIC – MANIFESTO – 1979
Jag har ett knepigt förhållande till Roxy Musics Manifesto. Allt sunt förnuft säger att det är en skräpskiva. Det finns ju inte en enda bra låt, allt låter precis likadant, mainstrem dancepop. Men mitt undermedvetna säger tydligen något annat. Att jag gillar skivan.
Trots att Bryan Ferrys röst verkar tappat allt sting, han låter som han sjöng med gröt i halsen. Det där innerliga är som bortblåst och han låter som vilken annan popsångare som helst. Jag har kommit på mig själv med att jämföra honom med Chris Farlow. Så illa är det.
Det var därför med ganska stor tillfredsställelse jag för ganska länge sedan rensade ut skivan ur samlingen och till min förvåning fick 40 spänn på Tradera för detta exemplar i toppskick. Det var en affär jag kände mig nöjd med, rent av lättad.
Men nu är Manifesto tillbaka i samlingen. Av någon anledning började jag sakna den så mycket att jag till slut kände mig tvungen att skaffa den igen.
Nu står den i samlingen, inköpt till dubbla priset som jag fick för mitt gamla ex och inte alls lika fin. Jag har spelat den ett par gånger och kommit fram till precis samma resultat som tidigare.
Manifesto är Roxy Musics värsta skapelse någonsin. Synthtrummor och en övermänsklig ljudproduktion tar död på allt organiskt liv och skivan känns stendöd. Till och med Phil Manzaneras gitarr, som brukar kunna rädda det mesta, låter tråkig och introvert.
Jag kan inte påstå att skivan är dåligt gjord. Roxy Music var vid en här tiden alldeles för rutinerat för att gå i några enkla fällor. Manifesto är ett välgjort album. Förmodligen för välgjort. Så välgjort att det blir tråkigt. Fruktansvärt tråkigt.
Tyvärr fattar inte en del av mig det. Min nya plan är därför att, när jag tycker lyssnat färdigt på skivan (vilket lär inträffa ganska snart), ska ställa undan den i något avlägset bortglömt hörn av samlingen. Och när jag väl upptäcker den där (om väldigt lång tid) kommer att ta det mogna beslutet att sälja skivan – igen.
Nr: 455/2222
Jag har ett knepigt förhållande till Roxy Musics Manifesto. Allt sunt förnuft säger att det är en skräpskiva. Det finns ju inte en enda bra låt, allt låter precis likadant, mainstrem dancepop. Men mitt undermedvetna säger tydligen något annat. Att jag gillar skivan.
Men nu är Manifesto tillbaka i samlingen. Av någon anledning började jag sakna den så mycket att jag till slut kände mig tvungen att skaffa den igen.
Nu står den i samlingen, inköpt till dubbla priset som jag fick för mitt gamla ex och inte alls lika fin. Jag har spelat den ett par gånger och kommit fram till precis samma resultat som tidigare.
Manifesto är Roxy Musics värsta skapelse någonsin. Synthtrummor och en övermänsklig ljudproduktion tar död på allt organiskt liv och skivan känns stendöd. Till och med Phil Manzaneras gitarr, som brukar kunna rädda det mesta, låter tråkig och introvert.
Tyvärr fattar inte en del av mig det. Min nya plan är därför att, när jag tycker lyssnat färdigt på skivan (vilket lär inträffa ganska snart), ska ställa undan den i något avlägset bortglömt hörn av samlingen. Och när jag väl upptäcker den där (om väldigt lång tid) kommer att ta det mogna beslutet att sälja skivan – igen.
Nr: 455/2222
"Manifesto" anses visserligen vara Roxy Musics sämsta platta. Det är min personliga uppfattning, och jag har fått denna uppfattning bekräftad av både ett par hängivna Roxy-fans och av recensenter.
SvaraRaderaMen så fruktansvärt usel är plattan inte. Den går absolut att lyssna på. Och om inte annat är det väl kul att ha "hela katalogen" med ett av 70-talets mest intressanta rockband.
Tack för ditt inlägg. Håller nog trots allt med om att det är kul att ha "hela katalogen" med ett band som Roxy Music. Men de är nog ett av få i så fall.
RaderaFörr försökte jag alltid samla på mig alla skivor med alla de artister/band jag gillade. Men jag har gått ifrån det på senare tid. Alla skivor med ett band behöver ju inte vara så bra att man måste ha dem. Upptäckte att massor av skivor i samlingen stod och samlade damm och aldrig spelades. De är nu borttagna (tex alla Doobie Brothers skivor ihop med Michael McDonald) och utbytta mot skivor jag gillar att spela. Detta gör jag numera konsekvent, skivor jag upptäcker att jag inte vill lyssna på eller tycker är tråkiga åker ut...och in kommer såna jag tycker är bra. Samlingen blir därmed visserligen inte större, men den känns roligare.