Long John Silver har kvaliteter

JEFFERSON AIRPLANE – LONG JOHN SILVER – 1972

Innan jag börjar ska jag sticka ut hakan och påstå att den här LP:n är betydligt bättre än sitt rykte. Det är möjligt att den inte var särskilt spännande 1972. Vem ville höra Jefferson Airplane då?

Men Long John Silver har växt till sig de senaste 40 åren. Med en lite mer distanserad syn på saken är det en helt annan skiva nu än då. Men det är inget av Airplanes mästerverk, tro inte det. Det var den här plattan som tillsammans med sin föregångare, Bark, fick Airplanekollektivet att till slut gå skilda vägar.

Här finns ingen enda låt som man ens med bästa vilja skulle kunna påstå har någon hitpotential. Dessutom är det en ganska monoton sak, till och med för att vara Airplane. Det kan vara svårt att höra skillnad på låtarna, när de börjar och när de slutar.

Men Long John Silver har andra kvaliteter. Själv gillar jag den våldsamma energin och glöden. De verkar så arga, inte minst Grace Slick, som här faktiskt gör ett riktigt bra jobb även om hennes röst kanske inte är sig riktigt lik jämfört med forna storhetsdagar. Men det är power och det är kraft. Att Kantners och Slicks antireligiösa texter nu för tiden kan tyckas en aning daterade är en annan sak.

Dessutom är Jorma Kaukonens gitarr så fantastiskt bra, som alltid. Det är hans gitarrspel, tillsammans med Papa John Creach på violin som håller ihop hela cigarrlådan.

Long John Silver anses kanske inte vara en historisk LP vad gäller Airplanes konstnärliga kvaliteter. Däremot är den historisk i den meningen att det blev den sista riktiga LP:n från Jefferson Airplane på över 15 år. Det dröjde ända till 1989 innan de bestämde sig för att spela in en skiva tillsammans igen.

Nr: 1022/2222