MIDNIGHT OIL – PLACE WITHOUT A POSTCARD - 1981
När Midnight Oil slog igenom i slutet av 80-talet med Beds Are Burning och den där LP:n Diesel & Dust dök flera av gruppens äldre plattor också upp i de svenska skivhyllorna.
Men då var det nästan ingen som tog notis om album som Red Sails In The Sunset, Place Without A Postcard och 10,9,8,7,6,5,4,3,2,1.
Naturligtvis var det så att det var de skivorna man egentligen skulle ha med Midnight Oil.
Så här 20 år senare är det uppenbart. De skivorna var mycket bättre.
Det var på de plattorna Midnight Oil var ett riktigt rockband.
Place Without A Postcard är Midnight Oils tredje LP och från 1981. Det är ett riktigt bra rockalbum. Lyssna bara på inledningen med Don´t Wanna be The One. Det är grymma grejer. Nästan lite Tom Petty...
Men på ett sätt var plattan ändå en liten besvikelse, åtminstone för mig. Låt mej förklara.
Jag gillade (och gör det fortfarande) nämligen skivan innan, Head Injuries från 1979. Det var en rejält tung hårdrocksplatta. Och har du inte hört den rekommenderar jag det verkligen.
Place Without A Postcard går i ungefär samma stil, men med en stor skillnad. De vassa och elaka gitarrerna är nedtonade till nästan ingenting. Och gissa vad Midnight Oil använder i stället...Jo, synthar! Det var naturligtvis inte kul.
Men ändå. Place Without A Postcard har flera höjdpunkter. På sina ställen är den nästan punkig. Och så får jag av nån anledning för mig att jämföra den med Elvis Costellos tidiga album.
Det finns flera lysande låtar, Basement Flat, Written In The Heart och sviten Quinella Holiday, bara som exempel.
Nr: 1323/2222
När Midnight Oil slog igenom i slutet av 80-talet med Beds Are Burning och den där LP:n Diesel & Dust dök flera av gruppens äldre plattor också upp i de svenska skivhyllorna.
Så här 20 år senare är det uppenbart. De skivorna var mycket bättre.
Det var på de plattorna Midnight Oil var ett riktigt rockband.
Place Without A Postcard är Midnight Oils tredje LP och från 1981. Det är ett riktigt bra rockalbum. Lyssna bara på inledningen med Don´t Wanna be The One. Det är grymma grejer. Nästan lite Tom Petty...
Men på ett sätt var plattan ändå en liten besvikelse, åtminstone för mig. Låt mej förklara.
Jag gillade (och gör det fortfarande) nämligen skivan innan, Head Injuries från 1979. Det var en rejält tung hårdrocksplatta. Och har du inte hört den rekommenderar jag det verkligen.
Men ändå. Place Without A Postcard har flera höjdpunkter. På sina ställen är den nästan punkig. Och så får jag av nån anledning för mig att jämföra den med Elvis Costellos tidiga album.
Det finns flera lysande låtar, Basement Flat, Written In The Heart och sviten Quinella Holiday, bara som exempel.
Nr: 1323/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar