Kallt, hårt och distanserat

JAN AKKERMAN & KAZ LUX – TRANSPARENTAL – 1980

Det här var kanske ett dumt sätt att köpa en skiva. Men det var så här jag gjorde:
Jag läste en av de elakaste recensioner av en LP jag någonsin sett. Skribenten öste etter över Jan Akkerman och hävdade att det var bättre att spola i toaletten än att lyssna på Transparental. Och så avslutade han med föreslå namnbyte på sista låten The Party Is Over till My Carrere Is Over...

Därför köpte jag skivan. Normalt sett inget man kan rekommendera. Chansen att skivan är kass är tämligen stor.

Men jag har inte gjort mig av med Transparental. En av mina principer när det gäller skivsamlande är nämligen att jag ska tycka om alla de skivor jag har i hyllan. Om inte, då åker de ut.
Men Transparental är kvar.

Delvis för att jag - tvärt emot den elake skribenten - faktiskt tycker skivan är rätt hyfsad. Dels för att Kaz Lux och Akkerman har en historia ihop som går tillbaka till psykedeliska popbandet Brainbox i slutet av 60-talet, innan Akkerman bytte (till) Focus. Och Brainbox tyckte jag var bra.

Hade då den elaka skribenten helt fel?
Nja, kanske inte helt och hållet. Transparental är inget storverk. Jämfört med Akkermans tidigare album, som Profile, Tabernakel och ELI (som han förresten också gjorde ihop med Kaz Lux), klarar den sig inte särskilt väl.

Transparental har ett sound som skiljer sig ganska ordentligt. Det är svårt att förklara, men musiken känns kallare, hårdare och mer distanserad.

Det är svårt att känna sig engagerad, trots att Kaz Lux faktiskt gör en utmärkt sånginsats. Han han har en svart blueskänsla i sin röst som verkligen går igenom.

Och jag håller definitivt med om sista låten The Party Is Over. En reggaelåt som verkligen är hemsk.

Nr: 1257/2222