Torr och distinkt boogie

För att komma från ZZ Top är Tejas en mycket annorlunda platta. Den har inga som helst likheter med föregångaren Fandango från 1975. För här är ZZ Top experimentella.

Det gör Tejas till bandets mest intressanta album. För en gångs skull gjorde ZZ Top en platta som hade något att säga.

Visst är det boogierock som osar och frustar både blues och Texas. Men här har Gibbons och grabbarna hittat ett nytt sound. Torrt, distinkt och distanserat i jämförelse med de tidigare skivorna. Tejas har en nedstämd, pessimistisk och lite tragisk ökenton, som nästan blir lite bisarr.

Jag gillar riffen i El Diablo, fan vet om ZZ Top någonsin gjort en så mörk och svart låt. Avalon Highway är också en mycket märklig boogielåt för att komma från det här texasgänget.

Skivan är dessutom humoristisk. Lyssna bara på Snappy Kakkie och försök låta bli att garva.

Det saknas de där riktiga superdunderkanon-hitsen. Men det gör bara saken bara bättre. I det här fallet får det bli helheten som gör grejen. Då är Tejas från 1976 ett lysande ZZ Top-album.
Och hits förresten. She´s a Heartbreaker blev väl en rätt lyckad singel, om jag inte tar fel...

Den nedersta bilden är hämtad från skivomslaget til Tejas.

Mer om ZZ Top:
En vällagrad roquefort (Tres Hombres)
Besök i gryningen (Fandango)