ZZ TOP - TRES HOMBRES - 1973
På förslag från min gamle hovstockskollega Anders har jag nu lyssnat igenom Tres Hombres med ZZ Top. Barfotabasisten i Blow Jobs in the Sky har jag inte sett sedan de målade husen på Råslätt med pastellkrita. Men han hävdar med envishet att det här är en ruskigt bra platta där nio av de tio låtarna är överstyva.
Det tog tid att hitta skivan. ZZ Top har jag inte spelat sen jag minns inte när. Men den dök upp till slut, vällagrad som en gammal roquefort grönmögelost och minst lika dammig som en partistämma.
Så intorkat dammig är nu inte musiken på den här LP:n, om nån trodde det. Visserligen är den lika gammal som Sjöbogatan, Tres Hombres kom ut redan 1973. Men det är faktiskt ett av ZZ Top:s allra bästa album. Det kan jag utan vidare stå för.
Till att börja med är det här den första ZZ Top-skiva där de börjar lira hårdrock, eller i alla fall mer hårdrock än blues. Och boogie. Det är jävligt bra texas-rock. Synd att de inte fortsatte på den linjen senare...
Min favorit är fortfarande La Grange, trots att det är vanlig enkel sketen boogierock som varenda band skulle kunna spela om de bara ville. Jag vet inte om nån tänkt på det, men här handlar det om sång i ungefär en minut, sen en enda lång utflippad boogie. Men den är bra!
Waitin´ For the Bus, Jesus Just Left Chicago och Beer Drinkers and Hell Raisers är också riktigt skön bluesrockboogie, även om de knappast skulle kunna räknas till klassikerna.
En ny favorit har jag också hittat, Precious and Grace, den är svettig.
Nr: 110/2222
Mer om ZZ Top
Besök i gryningen
På förslag från min gamle hovstockskollega Anders har jag nu lyssnat igenom Tres Hombres med ZZ Top. Barfotabasisten i Blow Jobs in the Sky har jag inte sett sedan de målade husen på Råslätt med pastellkrita. Men han hävdar med envishet att det här är en ruskigt bra platta där nio av de tio låtarna är överstyva.
Så intorkat dammig är nu inte musiken på den här LP:n, om nån trodde det. Visserligen är den lika gammal som Sjöbogatan, Tres Hombres kom ut redan 1973. Men det är faktiskt ett av ZZ Top:s allra bästa album. Det kan jag utan vidare stå för.
Till att börja med är det här den första ZZ Top-skiva där de börjar lira hårdrock, eller i alla fall mer hårdrock än blues. Och boogie. Det är jävligt bra texas-rock. Synd att de inte fortsatte på den linjen senare...
Waitin´ For the Bus, Jesus Just Left Chicago och Beer Drinkers and Hell Raisers är också riktigt skön bluesrockboogie, även om de knappast skulle kunna räknas till klassikerna.
En ny favorit har jag också hittat, Precious and Grace, den är svettig.
Nr: 110/2222
Mer om ZZ Top
Besök i gryningen
Bra skit det här! Kolla om du inte har "El Logo" och "Deguello" där i skivhyllan också! "I'm Bad, I'm Nationwide"" från den sistnämnda och "Groovy Little Hippie Pad" från den förstnämnda skojar man inte bort i första taget.
SvaraRaderaHm, jag har dem på cd, men det räknas liksom inte...Men ska lyssna på dem...i bilen...
SvaraRadera