Genesis i lånade fjädrar

Det här vill säkert ingen av Genesis dead-heads höra. Men Wind & Wuthering borde aldrig spelats in. Bara efter ett par minuter på skivtallriken går luften inte att andas, och de känsliga får smaken av asfalt i munnen.

Detta är ett album så genomskinligt blekt att det inte går att skilja det från en grå tapet, vilket det borde räcka med en snabb blick på omslaget för att inse.

Varför blev det så illa?
Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Phil Collins hade ju alla förutsättningar att göra något stort, även utan Peter Gabriel. De hade dessutom redan lyckats.


A Trick of the Tail från året innan var en av bandets allra största skapelser, även utan mästaren Peter Gabriel. Men inget av den spänningen finns på Wind & Wuthering, 1977.

Kvar finns bara en kokett fågel i lånade fjädrar, som med ambitionen att skapa ett nytt seriöst genesis-sound, i stället förvandlade sig till en muzakmaskin.

För någonstans på vägen glömdes det bort vad som i början av 70-talet gjort Genesis till ett av de allra största brittiska progrockbanden; starka melodier, smarta texter - och framför allt - det lekfulla.

Kanske hängde det på att Tony Banks inte kom överens med Steve Hackett. Vilket var osedvanligt korkat. För man bråkar inte med den ende virtuosen i bandet. Wind & Wuthering blev också Hacketts sista album med Genesis.

Slutresultatet är troligen ett av de segaste och tråkigaste progressiva rockalbum som gjorts. Banks tar över och gör Genesis till ett halvtaskigt synthband, utan spelglädje och fantasi.
Två låtar håller. Eleventh Earl of Mar, trots flera långa synthpassager, och Your Own Special Way.

Men de väger lätt mot monster som Wot Gorilla och Unquiet Slumbers. Totalt meningslösa saker som får vilken sur passage som helst på Trespass eller Nursery Cryme att framstå som blixtrande.