Noddy Holder kunde vråla

Old New Borrowed and Blue är Slades absoluta höjdpunkt. Fan vet om det inte är ett av glamrockens allra största ögonblick också. En sak är säker, det är det mest högljudda albumet av dem alla.

Jag menar, här VRÅLAR verkligen Noddy Holder. Lyssna bara på inledningsspåret Just Want a Little Bit. Där snackar vi djungelvrål.

Det vete fan om Animals hade gjort det så mycket bättre. Det är nämligen deras låt, men de kallade den Don´t Want Much. Det var å andra sidan tio år tidigare. Och Eric Burdon kunde inte vråla.

Några fler covers finns inte på den här skivan, även om Slade tidigt gjort sig kända för att sno från allt och alla. Men Holders vrålande fortsätter, hela skivan igenom. Nu är detta inte på något sett negativt sagt, han gör det jävligt bra, även om det säkert lagts på en och annan effekt i studion.

Men Holders röstresurser är en stor del av behållningen med den här skivan. Old New Borrowed and Blue från 1974 ska spelas HÖGT. Det är halva grejen.

Slade gör en sak till bra, melodierna. För det är faktiskt nästan bara bra låtar här. Det känns kul att få skriva, för det hände nästan aldrig när det gällde Slade. Några bottennapp fick man alltid räkna med, men inte här.

Everyday är en lysande powerballad och ett av Slades största ögonblick någonsin. Just i den stunden gillar jag Slades influenser från Beatles och den brittiska 60-talspopen. De spåren finns förresten i flera låtar, Find Yourself a Rainbow, When the Lights Are Out och My Friend Stan till exempel.

Men Slade gör de rockigare låtarna bra också. Inte minst tack vare Noddy Holders röst. Det är det som gör den här skivan till ett av glamrockens största, och bästa, ögonblick.
Sen gillar jag skivomslaget. Det är läckert.

Mer om Slade
Opolerat och ruffigt (Slayed)