Opolerat och ruffigt

Skrikigt, stökigt och skitigt. Säga vad man vill om Slade. Men det var få glamrockband som hade så mycket power och så högt tempo. Slayed från 1972 är en svettig rockplatta och en rejäl energikick, utan att nödvändigtvis vara något annat än opolerad och ruffig.

Man får inte sätta sina förväntningar särskilt högt när det gäller Slade. Det ligger inga djupare tankar bakom Slayed? och de är inga särskilt skickliga musiker. Jimmy Lea är knappast en bländande basist, Noddy Holder bara en hyfsad sångare, även om han kan vråla, och Dave Hills gitarr går det också att ha synpunkter på.

Och det var ärligt talat inga särskilt bra låtar de gjorde heller.
Men Slade gör det med attityd. Och ibland är det bara det som räknas. Därför är Slayed? en rolig, och emellanåt, väldigt underhållande skiva.

Mama Weer All Crazee Now är givetvis en sån där låt som man bara måste älska, även om det säkert finns mängder av garageband som skulle göra det bättre. Gudbuy, Gudbuy är lysande energisk, för att inte tala om Slades misshandel av Janis Joplin-låten Move Over.