Det är liksom så självklart. Det är snyggt, mycket blås, eleganta synthpålägg, genomarbetade låtar och trevligt. Väldigt trevligt.
Vilket kanske är mitt stora problem med den här skivan. För det händer att jag tittar snett på den och morrar lite i mungipan.
Den är lite för trevlig, i alla fall för att vara ett pop-album från en sån kille som Elvis Costello. Den känns bara så vanlig...och tillrättalagd för att passa.
Efter ett par genomlyssningar kom jag på att de låtar jag gillar bäst är där Costello låter som förr, på 70-talet alltså. Låtar som TKO (Boxing Day) eller The Greatest Thing. DE skulle kunnat platsa på till exempel This Years Model.
Men va fan. Man kan inte få allt. Punch the Clock från 1983, är ändå ett bra Costello-album. Han lirar åtminstone inte soul eller country. Då är allt okej.
Sen vill jag utan att tveka utnämna den till en av de bästa plattor som kom ut 1983. Men det kanske inte säger så mycket. Det finns inte så mycket att välja på. Det året vann ju Carola Melodifestivalen och David Bowie avslöjades i dancegarderoben hånglande med sitt monster Let´s Dance.
Den stora bilden är hämtad från baksidan av skivomslaget.
Jag är väldigt splittrad vad gäller Elvis Costello. Han har gjort en del briljanta grejer, som The Juliet Letters och samarbetet med Burt Bacharach (finns säkert väldigt skilda åsikter om det). Och just på Punch The Clock finns ju "Shipbuilding" som nog är en av mina absoluta favoriter i Costellos produktion. Däremot har jag svårt för när det blir för mycket skramliga gitarrer som på t.ex. "Brutal Youth".
SvaraRadera