Procol Harum träffade rätt

Jag vet inte hur många gånger jag hört A Whiter Shade of Pale. Men fortfarande är den lika bra. Det är förmodligen en av de mest spelade 60-talslåtarna och en av de mest välkända, men ändå har den det där lilla extra kvar.

Kanske hänger det på de tunga mollackorden, kanske på den surrealistiska, nästan obegripliga texten, eller så träffade Procol Harum bara så fullständigt rätt. Låten är, trots att den är över 40 år gammal, precis lika bra som 1967.

A Whiter Shade of Pale är brittiska Procol Harums debutsingel och släpptes i maj det året. Något senare kom bandets andra singel, Homburg. Det går inte att påstå något annat än att det var en fantastisk debut.

Men när LP:n släpptes i december samma år gick det inte lika bra. Det kan ha berott på att det dröjde så lång tid från singelsläppen. Men troligast var nog att A Whiter Shade of Pale inte fanns med på skivan, inte Homburg heller för den delen.

Men det är ett grovt misstag att anta att Procol Harums debutplatta av den anledningen inte var särskilt bra. Det är precis tvärtom, det är en oerhört bra rockskiva - och vad jag tycker - Procol Harums allra bästa.

Här finns en lång rad synnerligen starka låtar, Conquistador och Something Following Me är bara ett par exempel. Mest underskattat är nog eposet Repent Walpurgis som, inte minst tack vare Gary Brookers bländande keyboardspel, växer till ett vidunder som sen löses upp och försvinner som tunn blå rök.

Misstaget att inte ta med hitlåtarna på LP:n reparerades. När plattan släpptes i USA togs naturligtvis A Whiter Shade of Pale med. Och när plattan gavs ut i Tyskland var det så klart Homburg som blev förstaspår.
Senare har det getts ut en lång rad olika pressningar av det här albumet.

Den som finns i min samling är av någon anledning dansk och gavs ut någon gång i början av 90-talet. Men det spelar ingen roll. Procol Harum gjorde redan 1967 fantastisk rockmusik.