Otäckt rosa Lowe

Pinker and Prouder Than Previous har jag svårt att komma överens med. Vi har bråkat mer än en gång.
Fan vet varför. Det är ändå rätt bra låtar Nick Lowe levererar på sin platta från 1988. Och jag gillar nästan allt han gör.

Men här är vi inte överens.
Varför, är en gåta man endast kan snudda vid.

Analys
På det hela taget: Ja, det är en bra platta.
Faktiskt: Ja!
Logiskt sett: Ja!
Teoretiskt sett: Tja...
Slutsats: Det där blev man inte mycket klokare på...

Det kan hänga på att John Hiatt är med här och faktiskt har skrivit en av låtarna, Love Gets Strange.
Men varför det inte skulle vara bra har jag ingen förklaring till alls. Jag gillar John Hiatts grejer också. Fan!

Är det för att Paul Carrack lirar piano eller keyboards på nästan varenda låt?
Fullt möjligt! Den gossen har jag svårt för. Gillar inte hans lite mörka sound...

Och när jag tänker närmare på det är hela den här skivan mörk.
Inte dyster eller nåt sånt. Nick Lowe gör som alltid små kul poplåtar. Men det finns nån baston där i bakgrunden jag inte klarar av. Så är det nog!

Skit samma!

Pinker and Prouder Than Previous tänker jag inte spela allt för ofta. Men den är kul att ha. Inte minst för det otäckt rosa omslaget.
Och så finns det ett par skarpa låtar: Bäst är I Got the Love och Graham Parker-covern Black Lincoln Continental.