Bättre än ryktet

JETHRO TULL - A PASSION PLAY - 1973

Jethro Tulls A Passion Play från 1973 har ett ruggigt dåligt rykte. Så taskigt att jag egentligen aldrig lyssnat på skivan förrän nu. Jag har av någon anledning förutsatt att ryktet stämde. Att det här är världshistoriens värsta nederlag, en katastrof.

Så jag var minst sagt kritisk när den äntligen hamnade på skivtallriken och var förberedd på en timmes outhärdlig plåga.

Men jag spelade nog skivan åtta eller nio i rad. För naturligtvis är inte ryktet riktigt sant.

Visst är A Passion Play en bombastsik och högtravande LP.
Och visst består skivan av en enda låt, precis som Thick as a Brick, som A Passion Play alltid jämförs med.

Och visst är det så att det inte finns några starka melodier att hänga upp sig på.
Och nog är det sant att man måste varas en ganska hårdhudad Jethro Tull-fan för att gilla den.

Men jag måste erkänna att jag tycker A Passion Play är bra. Den har något särskilt, något som gör att man sugs med i de vindlande melodislingorna. Ian Anderson är oerhört skicklig och han har kunniga musiker omkring sig.

A Passion Play är både välgjord och genomtänkt. Flera avsnitt är faktiskt jävligt snygga. Dessutom har Ian Anderson humor, det här är en skiva med glimten i ögat.