En svartvit kopia

Det går naturligtvis inte att skriva om A Night at the Opera utan att ta upp A Day at the Races, tvillingskivan, uppföljaren och den svarta kopian. Så det får bli Queen två dagar i rad...

Det var aldrig något snack om vad Queen menade med A Day at the Races. Musiken går på precis samma tema som A Night at the Opera, skivomslagen är nästan identiska och namnen ligger också misstänkt nära varandra.
Naturligtvis lyckades det inte. Det här med att göra uppföljare till framgångsrika koncept går sällan hem i rockbranschen.

Observera nu att jag INTE säger att A Day at the Races är en dålig skiva. Den är tvärtom mycket, mycket bra. Den stora skillnaden är att A Night at the Opera var banbrytande.

Det som gjordes då hade aldrig gjorts innan. Det kunde A Day at the Races från 1976 aldrig överskugga. Den blev, trots sina kvaliteter, aldrig något mer än en svartvit kopia.
Och så hade den ingen Bohemian Rhapsody. Det räckte inte Somebody to Love till för.

Men på sina ställen är den faktiskt bättre. Åtminstone i ”opera”-delarna. Det som inte satt till hundra procent på A Night at the Opera tycker jag att Queen snyggat till här.

Problemet med det, som på den tiden var anledning till massiv kritik, är att A Day at the Races då låter ännu mer bombastisk än sin föregångare. Saken blir inte bättre av att den tunga gitarrbaserade rocken har dragits ner rätt ordentligt. Det räcker inte med den kraftfulla inledningen Tie Your Mother Down, även om den är ohygglig.

Men om man låter bli att jämföra är A Day at the Races en ruggigt bra platta. Queen är grymt bra i sina ballader och här finns flera mindre storverk. Somebody to Love givetvis, men Good-Old Fashioned Boy och You Take My Breath Away är också lysande.
Och så är skivomslaget lite, lite snyggare...