ELOY - INSIDE - 1972
Inside med Eloy är en skiva som kan framkalla både vredesutbrott, hallucinationer och krypningar under skinnet. Här kastas flummiga meningslösheter fram och tillbaka av musiker som förmodligen var påtända när de kom på de här genialiteterna.
Galna och grönaktigt metallglänsande gitarrsolon, en blåsvart orgel som suger i sig luften och sen pressar, stöter, kastar ut den i virvlar av forntida folkmusik eller djuriska skrik direkt från ryggraden.
En sångare, Frank Bornemann, med en så udda och märklig tysk brytning att det bara blir effektfullt, nästan komiskt. Fyra låtar på en LP, varav 17 minuter långa Land Of No Hope tar upp hela ena sidan.
Visst är Eloy spacerock, men det är snyggt gjort, på sitt eget sätt. För helt ogenerat snor Eloy från Pink Floyd och gör sin egen Interstellar Overdrive.
Land Of No Hope är en spöklik rymdresa utan början eller slut. Ett hopp rakt ner i ett svart hål av bly och koldioxid. Men hejdlöst roligt och oerhört underhållande.
På andrasidan, med tre kortare låtar (nåja), balanserar Eloy mellan hårdrock och experimentell rock och snuddar mer än en, två, tre gånger vid Jethro Tull. Kanske är denna sida något mer lättlyssnad.
Man ska nog försöka vänja sig vid Eloy i små doser. Tyskarnas eviga malande tar på krafterna. Men det är ändå rätt bra melodier, och så har de snott sjyssta prylar, utan att ens ha viljan eller den goda smaken att dölja det. Eloy gör sin egen grej – stenhårt – utan att vika en tum. De är ju tyskar...och garanterat stenade.
Nr: 1900/2222
Inside med Eloy är en skiva som kan framkalla både vredesutbrott, hallucinationer och krypningar under skinnet. Här kastas flummiga meningslösheter fram och tillbaka av musiker som förmodligen var påtända när de kom på de här genialiteterna.
En sångare, Frank Bornemann, med en så udda och märklig tysk brytning att det bara blir effektfullt, nästan komiskt. Fyra låtar på en LP, varav 17 minuter långa Land Of No Hope tar upp hela ena sidan.
Visst är Eloy spacerock, men det är snyggt gjort, på sitt eget sätt. För helt ogenerat snor Eloy från Pink Floyd och gör sin egen Interstellar Overdrive.
Land Of No Hope är en spöklik rymdresa utan början eller slut. Ett hopp rakt ner i ett svart hål av bly och koldioxid. Men hejdlöst roligt och oerhört underhållande.
På andrasidan, med tre kortare låtar (nåja), balanserar Eloy mellan hårdrock och experimentell rock och snuddar mer än en, två, tre gånger vid Jethro Tull. Kanske är denna sida något mer lättlyssnad.
Nr: 1900/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar