Red Octopus går spårlöst förbi

Red Octopus från 1975 sägs vara Jefferson Starships bästa. Det är den kanske, men jag gillar den inte. Jag har i omgångar försökt hitta skivans storhet, men den säger mig ingenting.

För mig är det en sån där platta där man måste ta tillvara varenda liten glimt, hur ointressant den i själva verket ändå är, för att orka med den. Men de där glimtarna är obefintliga.

Naturligtvis beror detta på att mina favoritplattor med Jefferson är från Airplane-tiden. De skiljer sig så oerhört från det här. Och det var väl fler än jag som tyckte att Grace Slick, Paul Kantner och Marty Balin, de tre kvarvarande från 60-talet, sålde ut sig.

Den närmaste beskrivning jag kan komma på är att Red Octopus låter som en blandning av Airplane i sina tråkigaste stunder och typisk amerikansk radiopop, England Dan & John Ford Coley, Seals & Crofts och annat sånt där lättuggat. Knappast psykedeliskt, lite västkustrock kanske?

Som om Jefferson Starship först känt efter åt vilket håll vinden blåst och sedan vänt sina luggslitna alvmantlar i rätt riktning.

Miracles lär ha blivit en mindre hit, men resten av låtarna verkar ha skrivits i sömnen. Red Octopus gick spårlöst förbi 1975. Och den gör det nu också.