The Musical Box: Red Octopus går spårlöst förbi

måndag 27 december 2010

Red Octopus går spårlöst förbi

Red Octopus från 1975 sägs vara Jefferson Starships bästa. Det är den kanske, men jag gillar den inte. Jag har i omgångar försökt hitta skivans storhet, men den säger mig ingenting.

För mig är det en sån där platta där man måste ta tillvara varenda liten glimt, hur ointressant den i själva verket ändå är, för att orka med den. Men de där glimtarna är obefintliga.

Naturligtvis beror detta på att mina favoritplattor med Jefferson är från Airplane-tiden. De skiljer sig så oerhört från det här. Och det var väl fler än jag som tyckte att Grace Slick, Paul Kantner och Marty Balin, de tre kvarvarande från 60-talet, sålde ut sig.
Den närmaste beskrivning jag kan komma på är att Red Octopus låter som en blandning av Airplane i sina tråkigaste stunder och typisk amerikansk radiopop, England Dan & John Ford Coley, Seals & Crofts och annat sånt där lättuggat. Knappast psykedeliskt, lite västkustrock kanske?

Som om Jefferson Starship först känt efter åt vilket håll vinden blåst och sedan vänt sina luggslitna alvmantlar i rätt riktning.

Miracles lär ha blivit en mindre hit, men resten av låtarna verkar ha skrivits i sömnen. Red Octopus gick spårlöst förbi 1975. Och den gör det nu också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar