Feta gitarrsolon och tungt komp

Boogierockarna Jo Jo Gunne blev aldrig stora. De fick en hit, låten Run, Run, Run på debutalbumet 1972. Sen tog det stopp, Jo Jo Gunnes tunga bluesrock med inslag av både sydstatsrock och västkustrock nådde aldrig höjderna igen.

Men gruppen har en del fans fortfarande, även om de är lätträknade.
Jag har bandets andra album, Bite Down Hard från 1973.

Och det kanske är så. Jo Jo Gunne var nog lite för alldagliga och fantasilösa för att kunna ta upp kampen med de stora banden. Men ändå är det här inte alls uselt. Jo Jo Gunne kan om de vill fira av en och annan rockrökare med klass.

Här snackar vi feta gitarrsolon och tungt komp. Vad som inte håller måttet är låtarna, ungefär samma läge som flera andra boogierockers under den här tiden alltså, Cactus med flera.

Bite Down Hard har dock ett par rätt kul saker. Take me Down Easy är en bra rocker där bandet går loss ordentligt.

Sen är Broken Down Man också en sån där låt som kan irritera omgivningen rätt ordentligt. Här släpper Jo Jo Gunne alla sina spärrar och blir stundtals både fantasifulla och roliga.

Jo Jo Gunne bildades i Los Angeles 1971 av Jay Ferguson och Mark Andes från klassiska Spirit. De gav sammanlagt ut fyra album innan gruppen splittrades 1975.