Asias debutalbum verkade intressant, minst sagt. Det var ju faktiskt ett gäng supermusiker som samlats, Steve Howe från Yes, Carl Palmer i Emerson Lake and Palmer, John Wetton i magiska King Crimson, och så bandets riktiga twist, Geoff Downes från synthpopparna och hitlistegänget Buggles.
Det lät jävligt spännande.
Men inte fan!
Jag är helt på det klara med att Asia har en hel del fans och att risken är stor att nån med hat i blicken nu försöker hacka sig in på den här sidan. Men Asias debutplatta från 1982 är inte särskilt bra.
Det är egentligen märkligt att ett gäng så skickliga musiker, med den bakgrunden, bara lyckades åstadkomma något sånt här. Halvsymfonisk rock med progambitioner.
Men en storsäljare blev det så klart. Den kom ju 1982 och då gillade folk såna här grejer. För på den tiden tänkte man lite annorlunda, då var det Asia gjorde rätt fräckt. Och fan så mycket bättre än mycket annat, det ska erkännas.
Men Asia är lite för pompöst och fläskigt för att funka nu för tiden. Det är mer Boston över det här än Boston själva, som exempel. Och det är naturligtvis inte bra.
Vad det gäller den här skivan kan jag ändå vara lite förlåtande. The Heat of the Moment blev ju faktiskt en hit och så är Cutting in Fine en ganska bra låt. Dessutom är ju musikerna i bandet rutinerade proffs, det märks. Låtarna är välskrivna och välarrangerade.
Vad är fel då?
Det är jävligt tråkigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar