En tidlös Supertramp

Det fanns en tid när Supertramp var bra.
Jo, det är sant.
Ett riktigt bra art-rockband till och med, med smarta och välskrivna låtar.

Och trevliga verkade de att vara, för att inte säga helyllekillar.
Eller okej...alldagliga då...och lite småtråkiga, men de hade hittat ett snyggt sound.

Låten Dreamer var nog den första supertramp-låt jag hörde. Det var i något radioprogram. För på den tiden LYSSNADE man på radio rätt ofta.

Den stod inte bara på som något slags allmänt bakgrundsbrus som nu för tiden. Det som spelades i radio var viktigt. Och på den tiden, mitten av 70-talet, var Radio Luxemburg den stora grejen.

Om man hade turen att kunna ratta in den kanalen vill säga. Men då krävdes det en REJÄL JÄVLA radio med stora handblåsta radiorör, inte nån tramsig transistor, eftersom sändningen kom från nånstans i utlandet.

Tillbaka till ämnet, det vill säga Crime of the Century, Supertramps genombrott från 1974. Och då menar jag stora genombrott. För efter det spelades det Supertramp-låtar ta mej faen precis över allt.

”Dreeeamer, can you put your hands in your head, oh no” var den enda poplåten på skivan. Men det gjorde ingenting. För sen lirade Supertramp art-rock, på sina ställen jazzigt, och ibland nästan symfonirock – ja, progressivt – åtminstone då.

Jag gillade knepiga låtar som School, tuffa Bloody Well Right och nästan episka Hide In Your Shell.

1974 var Crime of the Century ett av mina allra bästa album.
Den går att spela nu också.
Tidlös är vad den är.

Mer om Supertramp
Minimalistisk artrock (Supertramp 1)