Som brinnande svetslågor

VARNING! Denna text är en helt okritisk hyllning till den bästa southern rock-platta som någonsin gjorts. Brothers & Sisters med Allman Brothers från 1973.

Det kanske verkar lite märkligt att påstå att Brothers & Sisters är den bästa southern rock-LP som gjorts i en studio. Det är ju Allman Brothers första UTAN Duane Allman. Men så är det. Det här är ett mästerverk.

Till att börja med är skivomslaget vackert, storslaget och poetiskt. Det är det perfekta anslaget till detta album. För det är nämligen precis vad det handlar om. En poetiskt impressionistisk och mycket vacker skiva, som dessutom är sparsam. Det finns bara sju låtar här. Men det är å andra sidan fullt tillräckligt.

Dickey Betts hade den stora och synbarligen omöjliga uppgiften att ta över efter Duane Allman. Men det här är förmodligen hans allra största ögonblick som gitarrist. Betts skrev fyra av låtarna, bland annat helt sagolika Jessica.

En instrumentallåt som är ohygglig och den bästa Allman Brothers någonsin gjorde. Bara det improviserade mittenpartiet är enormt, fantastiskt och fullkomligt underbart. Hela låten andas glädje, optimism och romantik.

Ramblin´ Man, som också är Betts låt, hör till Allman Brothers stora stunder. Det är visserligen egentligen bara vanlig sketen countryrock, men så elegant gjort att det tar andan ur kroppen. För att inte tala om Wasted Words, bitter, elak och brutal, men fascinerande och sagolik.

Dickey Betts svavelosande gitarrspel, med ackord som svidande piskrapp, och de nästan apokalyptiska texterna får de här låtarna att bli som brinnande svetslågor. Pony Boy är dessutom den perfekta avslutningen på detta magnifika album.

När Duane Allman dog i en trafikolycka 1971 trodde de flesta det var slut med Allman Brothers. Så var det inte.

Bilden på Dickey Betts är från 2008 och hämtad från Wikipedia, tagen av fotograf Simone Berna. Bilden är fri att använda.