En pervers gubbjävel

Trash är elakare, skitigare och giftigare än något album med Twisted Sister, Motley Crue eller de där andra 80-tals-glam-hård-pudel-rockarna. Det ska Alice Cooper ha all heder för.

Men så var han ju redan 1989 en pervers gammal gubbstrutt som kunde få håret att resa sig i nacken på vilken anständig familjefar som helst. Är det hans döttrar gubbjäveln är ute efter?

Vill man vara lite elak kan man alltid påstå att Trash är Vincent Furniers sell-out. För om man inte har något att förlora går det att ta vilka risker som helst.

Trash var hans sätt att skaffa sig en ny och yngre publik. Vi som varit med från början hade ju tröttnat på hans eviga malande och rätt fåniga skräck- och monstertema. Och den där jävla ormen kunde han ju ta och stoppa upp nånstans...eller med halm.

Så där spontant kan jag väl ändå tycka att han gör själva grejen rätt bra. Alice Cooper hittar rätt i hårdrockdjungeln när han på Trash ger sig in på rätt så ruffig metal och ändå på något sätt försöker låta som Bon Jovi.

Är det bra då?
Ärligt talat inte. Jag gillar Alice Coopers 70-talare väldigt mycket bättre.
Låten Poison - som blev en superhit och troligen är det fortfarande - har jag aldrig förstått mig på. Den är alldeles för seg för att vara en headbangarhårdrocklåt...och har för högt tempo för att vara en ballad.

Men å andra sidan har jag aldrig riktigt förstått mig på Alice Cooper.