Ett rasande experiment

Efter att ha lyssnat igenom Blodwyn Pigs album Getting to This inser jag att här behövs helt andra referensramar än de vanliga.
Blodwyn Pig är ett brittiskt band från slutet av 60-talet bildat av Mick Abrahams efter att han hoppat av från Jethro Tull*. Han ville lira jazz, Ian Anderson blues och rock.

Blodwyn Pig kanske skulle kunna sägas vara svaret på hur Tull skulle kunnat låta, om Abrahams fått bestämma.

Blodwyn Pig är inte rock. Men det är inte jazz heller. Möjligtvis kan det vara jazzfusion, delvis, men inte så där välpolerat som Weather Report eller Spyro Gyra. Samtidigt finns det mycket psykedelia i det här. Jag anar spår både från Grateful Dead och Merry Pranksters acid-tests.

Blodwyn Pig slog aldrig igenom, kan jag lägga till, även om bandet uppnådde en viss men kortvarig kultstatus i England. Första plattan, Ahead Rings Out, kom 1969, Getting to This 1970. Sen blev det stopp.

Det gäller att vara på rätt humör för att klara av Blodwyn Pig, för Getting to This kan vara jobbig om man inte är på samma våglängd som Mick Abrahams. Och det går undan i ett rasande tempo.

I ena stunden far gitarriffen genom luften som galna bålgetingar, för att sedan växlas mot en mullrande basgång som kan knäcka både högtalare och trumhinnor.

Och bli inte förvånad om det lite försiktigt smygs in ett stilla vågskvalp som glider över i country, vidare till cirkusmusik, gospelkörer, tung rootreggae och psykedeliskt distade gitarrer.

Jag får inte det här att gå ihop alls. Men det skiter jag i. För Getting to This är underhållande. Lite extra förtjust är jag i See My Way, en tung bluesrocker, till en början i alla fall. För sen sticker det iväg...

Och sen gillar jag San Francisco Sketches, en fyra delar lång svit som tar vägen via storbandsjazz och gospel till ett rasande jazzexperiment.
Ja jävlar!

* Mick Abrahams var bara med på Jethro Tulls första album, This Was från 1968.