Så in i helvete elak

Elvis Costello sökte sig tillbaka till rotrock på King of America. Men på Blood & Chocolate, som kom senare samma år, var det sina egna rötter han letade sig till, My Aim is True och This Years Model.
Av den anledningen går det inte att låta bli att tycka om Blood & Chocolate. Det är en briljant rockplatta. Och att hitta sådana på 80-talet, och i synnerhet 1986, hörde inte till det vanliga, då saknade det mesta både blod, märg och ben.

Ärligt talat stod Costello inte särskilt högt på min lista de där åren. Men ryktet spred sig snabbt och det tog inte lång tid innan den hamnade i samlingen.
Den försvann rätt fort också, vill jag minnas. Jag har för mig att jag i ett svagt ögonblick lånade ut den till nån...som aldrig kom ihåg att lämna tillbaka den.

Så det var lite extra kul när jag hittade den hos Klasse. En reunion och återträff jag inte räknat med. För av någon anledning hade jag sorterat i den i något avlägset hjärnfack för glömda prylar.

Den är lika kul att lyssna på idag. Det kryllar av små rock-pärlor och kul poplåtar. Visserligen är den här skivan betydligt mer kontrollerad och balanserad än 70-talarna. Den är också självsäkrare och stabilare. Fan vet om jag inte gillar det också.

Märkligt nog är min största favorit på plattan inte någon rocker, utan ett lite stillsammare ballad. Fråga mig inte varför, men I Want You tycker jag bara är lysande. Kanske är det Costellos lilla darr på rösten som gör det. Eller för att han är så in i helvete elak.

Men det finns flera tuffa låtar som borde uppmärksammas. Uncomplicated, skivans första spår är stökigt vass. Rock and roll-låtarna Tokyo Storm Warning och Honey Are You Straight Or Are You Blind gillar jag också.

För att inte tala om Blue Chair, och Crimes of Paris, som med sina ”jingle-bells” skulle kunna funka som jul-låt för mig, och I Hope You´re Happy Now, och...äh...det finns hur många som helst...