Graham Parker kom tillbaka

Graham Parker försvann ur skottlinjen någon gång i början av 80-talet. Den gamle new wave-stjärnan kändes inte lika aktuell och spännande just då. Men jag köpte hans skivor. Mest för att ha dem.
Och sen fick man ju dem rätt billigt som cut-outs redan då.

The Mona Lisa´s Sister skaffade jag av en annan anledning. Det gick inte att låta bli när jag upptäckte att Brinsley Schwartz varit med och producerat skivan.

Och då blev jag jättenyfiken så klart. Jag menar, han är ju trots allt en av den brittiska pubrockens största superhjältar. Dessutom lirade han gitarr på skivan.

Sen hittade jag fler gamla kändisar i bandlistan. Terry Williams, trummis i Rockpile, Andrew Bodnar, basisten från Parkers gamla kompband The Rumour, bland annat. Ett gäng coola brittiska pubrockare som häckade i New York. Lattjo!

Sen gjorde det ju inget att The Mona Lisa´s Sister är en fantastiskt bra platta. Graham Parker har sinne för det där med bra pop och river av den ena kanonlåten efter den andra. Det är naket och avskalat, men samtidigt är soundet vasst och väldigt rent.

Inte ett dugg tillrättalagt eller hitlisteformat. Bara bra pop. Man kan väl konstatera att Brinsley Schwartz är en utmärkt sufflör i kulisserna.
Under the Mask of Happiness är snorbra och kul. OK Hieronymus, Blue Highway och Back in Time är också såna där låtar som sätter sig.

Det här är en sån där skiva jag skulle vilja utnämna till något bra. Men jag vet inte vad. Årets skiva 1988 kanske. Det håller den för.