Det vete fan vad som hände. Jag kan inte ha tänkt. För helt plötsligt låg Peter Gabriels album So på skivtallriken.
Jag tål inte den jävla skivan. Den är hemsk. Och det värsta av allt var att jag en gång i tiden gav dyra pengar för den. Och jag hängde ta mej fan på låset till skivaffären för att vara först med den.
Och vad fick man för det?
Bara Peter Gabriels sketna ”Sell out” och en av de största besvikelser jag varit med om. Och ännu jävligare var att jag trodde på musikkritikerna (innan jag köpte den, alltså). De hade ju skrivit att skivan var bra!
Men i mitten av 80-talet fanns ju inga spärrar alls för vad som ansågs bra eller inte. Och det är klart. Peter Gabriel fick nog en del nya fans efter den här.
För So är inget annat än mainstreamanpassad radiopop. Det är med viss rätt man numera allt som oftast hittar skivjäveln i second-handbutikernas backar. Där står den i sällskap med diverse annat 80-talsblask som jag inte orkar prata om.
Okej. Red Rain och faktiskt Sledgehammer, som blev en super-dans-disco-video-hit, är hyfsat bra, det erkänner jag. Och nånstans kan man väl försöka påstå att So bara var ännu ett utslag av Gabriels storhet, hans konstnärliga nyckfullhet.
Men sorry. Inte för min del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar