Never Told a Soul

Basister i rockband har en otacksam uppgift. De får aldrig stå i rampljuset. Och det är nästan aldrig de som hyllas som de stora hjältarna.
 
John Illsley lirade bas i Dire Straits, bakom brorsorna Mark och David Knopfler. Han vet vad han gör!

Inte för att han briljerar så där våldsamt på Dire Straits album. Nej, det är snarare tvärtom. Han gör enkla grejer. Eller åtminstone får han det han gör att låta enkelt. Och då är det bra.

Communique var ett lysande Dire Straits-album. Och jag vill påstå att Illsley hade stor del i det. Han var en viktig del av gruppens sound.

1984 gav han ut sin första soloplatta, Never Told a Soul. En skiva som letat sig hela vägen till min samling. Den är kul.

Inte för att det låter som Dire Straits, för det gör det absolut inte, trots att Mark Knopfler är med och lirar på varenda låt. Den är rolig för att den INTE låter som Dire Straits, utom vid ett par tillfällen. Det är rätt behaglig musik John Illsley gjort här.

En skön och avslappnad skiva, någonstans lite inspirerad av keltisk folkmusik. Nu är han kanske ingen större sångare, men till de här låtarna funkar hans röst ändå alldeles utmärkt.

En bra LP helt enkelt, som går att spela. Vilket är mer än vad man kan säga om flera Dire Straits-plattor av senare datum.
Boy With Chinese Eyes är en favorit, men The Night Café och Never Told a Soul är inte så dumma de heller.