Det finns nog dem som gärna sågar Eloys album Ocean från 1977 rakt av. De kanske tycker det är lite för pretentiöst, för tråkigt och bara för mycket.
En del påstår säkert också att det inte är särskilt spännande att koka ihop någon slags mytologisk historia om Atlantis uppgång och fall. Och att det inte är något nytt heller för den delen.
Sen finns det nog en och annan som redan under inledningsspåret, Poseidon´s Creation, börjar gäspa och menar på att musiken inte varierar sig på hela första LP-sidan.
Sen finns det en hel del som tycker att Ocean är en ruggigt bra eloy-platta. Dem håller jag med. De vet vad de snackar om!
För jag gillar Ocean. Eloy är på något sätt charmiga, Frank Bornemanns tyska accent är givetvis en anledning, men också bandets ohejdade och oblyga kopierande av Pink Floyd. Det gör de faktiskt bra.
För nog är det progressivt, jag kan på rak arm inte komma på något annat samtida band, förutom Waters och grabbarna, som gjorde något liknande...bättre...då...
Att välja ut en eller ett par enskilda låtar är svårt. Men jag gillar det bombastiska slutorden i Atlantis Agony.Ocean är en skiva jag spelar med stort nöje.
Pretentiöst och fantasilöst.
Skitsnack!
Nr: 1905/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar